Aftonbladet – 15 november 1858, sida 1

den dömde skonsamt öfver detta förhållande, men den, som dervid i första rummet borde anklaga sig sjelf, gjorde annorlunda ... I min sinnesstämning hatade jag menniskorna och sökte, der jag längre tid ärnade uppehålla mig, alltid mitt logis i någon af de tystare stadsdelarne, om det ej möjligen kunde ske i någon vacker landtlig omgifning, hvilket jag företrädesvis älskade. Under vistandet i Warschau hade jag i Pragatrakten funnit en bostad som fallit mig i smaken. I dess närhet låg en liten villa, vid hvilken jag under mina promenader ofta brukade stanna, för att betrakta den vackra trädgårdsanläggningen, som sträckte sig ända ned till Weichselstranden, och der jag stundom såg ett litet vackert barn leka med en hop hvita kaniner, hvilka voro så tam, att de läto handtera sig efter behag. En afton då jag gick förbi, sås jag husets folk under ångestrop störta ned emot stranden. Jag trodde något menniskolif vara:i fara, och som jag var en skicklig simmare, ilade jag utan betänkande till. Men bär var ett annat uppträde å bane. På floden bortgled med otrolig snabbhet en liten båt, bemannad med åtta roddare, i fören af hvilken en man satt med ett barn i sina armar. Fasan och bestörtningen hos de qvarvarande på stranden öfvergick. all beskrifning, under det ett namn gick från mun till mun med arslagelse och förb ... Ni behöfver svalka er, sade Radziejowsky fbrytande, i det han framräckte ett: glas vatten, uppblandadt med vin. Ni tycks åter låta ort ämne hänföra er utöfver gränsen af det nödvändiga. Ni förföljde röfrarne? Röfrarne? afbröt den sjuke. Ni vet då?... Ni talade ju om en man i båten, med ett varn i famnen, och bestörtningen hos de qvartående på stranden; hvad behöfs mer för utt begripa historien ?, sade Radziejowsky unler någon förvirring. Ni har gissat rätt! Men hvad ni omöjli;en kan begripa är att bortröfvandet af detta varn var en hämd af den ovärdige maken mot det hjerta, som i Johan Casimirs kärlek