Aftonbladet – 13 november 1858, sida 1

I, mina herrar, lärdomen gör menniskan till hedning. Jag har alltid haft stor räddhåga för lärda män, och sedan jag såg att han började belamra sig med böcker, så förstod jag genast att det ej stod rätt till med mannen. Grefve Landsberg belamra sig med böcker! Jag skulle knappast tro att han hade den svagheten. Ni känner honom då icke, min unge herre! Han lefde af böcker; han läste från morgon till qväll, och från qväll till morgon; läste och ideligen läste. Förlåt mig, min goda fru, men jag fruktar ni misstagit er på person. Jag misstar mig aldrig! Som jag sagt, grefve Landsberg läste från morgon till qväll, från qväll till morgon i runda: fem veckors tid, och sedan flyttade han från mitt kristliga värdshus till araben. Och härvid gjorde hon korstecknet öfver sitt bröst. Hvem är då denne arab, och hvar finnes han? Vid denna fråga intogs värdinnan af en förvåning så stor, att hennes tunga förstummades, och hon fästade på Mikael en blick ungefär sådan, som om hon sett honom förvandlad till en saltstod. ; Förlåt,, sade denne, som märkte verkan af sin fråga. Jag visste ej att Frankfurt hyste någon arab inom sitt sköte. Ni känner icke araben, Adel-Nabor, guldmakaren och .. Adel-Nabor? Ni talar om Adel-Nabor? afbröt Mikael. Om hvem annars? Förlåt mig! Jag kände honom icke under de der många namnen. Men ni känner honom ändå? Kunde väl tro det, ty hvem känner icke honom? Med klangen af hans guld genljudar hans namn från verldens alla fyra hörn! Från gubben vil kryckan, som har sitt underhåll af hans mynt, tll och med-barnen, som man skrämmer med att Kästa in i hans ugn och låta smälta om till en guldklimp, känna alla araben och hans guld.