Aftonbladet – 12 november 1858, sida 3

Må den polska jorden, som du förrådt, dricka ditt blod! Och sabeln blixtrade öfver hufvudet på ynglingen, som icke en gång hunnit draga sin värja för att mota det hotande hugget. Det fanns ingen förskoning, nästa ögonblick var dödens, då en knall dånade genom rymden, som kom jorden att: darra der deras fötter. Czarneckis arm. sjönk förlamad ned åt hans sida, och en ovilkorlig skakning grep bjelten. Ni är räddad! utropade Mikael och visade emot. staden. En tjock rök betäckte den. Den låg som ett öfvervältradt berg, hvilket vir. den icke tycktes nännas att blåsa undan. När det slutligen skedde, var Sandomirs slott försvunnet; Der dess torn, dess murar stått vs tomt, tomt som efter en bortsjunken våg. Czarnecki kunde. icke på länge taga sina ögon från denna punkt, der tusentals af hans landsmän funnit sin graf. . Slutligen vände han sig emot Mikael och sade: 20 Jag skulle vara dig skyldig min räddning? Ni är mig ingenting skyldig, herr. general; jag har endast betalt min erKållna frihet. RA Säbeln sjönk Czarnecki ur handen;. hans stränga öga blef mildt, det glänste något jå den väderbitha kinden likt en rullande tår, den han likväl skyndade att borttorka. 5 Det var icke till mig ni stod i skuld derför; det skedde på konungens befallning. Jag vet det, men jag har afbördat min skuld till honom, då jag åt honom räddat hu g störste krigare. Yngling! ... Farväl, herr generall sade Mikael, gick ner till flodbrädden, kastade sig i och upphann andra stranden. Från denna skickade han ännu sin helsning till Czarnecki, som stod var och såg efter honom. (Forts.) omv