Aftonbladet – 12 november 1858, sida 2

vreden hos Karl Gustaf. Med sammanpressade läppar, utspända näsborrar och rynkade ögonbryn lemnade han det till Sapieha. Hvad säger ni? stammade han då denne räckte det tillbaka. Att jag hoppas ers majestät inser att jag icke gjorde mig ett oriktigt begrepp om Za.moyski, då jag ansåg de vidtagna åtgärderna nödvändiga för att betrygga ers majestäts företag. Nej, och jag taekar er för ert goda förutseende! Den öfvermodige! Hans djerfhet skall finna sin näpst, och han skall få se om det är med ett barns krafter han har att göra. Inom en timma företaga vi anfallet. Brefvet blef säkert framskafladt? Med dessa sista ord vände sig konungen till Georg. Ers majestät... stammade denne. Jag mötte honom på vägen, helt nära Zamosks portar, dit han beledsagat budbärarenp, skyndade Mikael sig att tillägga, för att vända uppmärksamheten från Georgs bryderi. Godtl sade konungen. Farväl, min öfverste! Ni vet att det är, så att säga, af er jag väntar segern, Och för den skola vid afton, vill jag hoppas, tömma en skål i palatinens eget slott. Sapieha lemnade konungens tält under det han sökte dölja det illfundiga leende, som spelade kring hans läppar. Knappast var han utgången inhan Mikael skyndade fram till konungen, lemnade det bref han i Ratibor funnit i Radziejowskys rum, under det han väntade på hans återkomst, och sade: Läs det, ers majestät! Under det hans ögon liksom slöko raderna undergick hans anletsdrag en märkbar förändring: läpparne förtunnades, näsborrarne vidgade sig, kinderna liksom sammandrogo sig vid det blodet sjönk tillbaka och efterlemnade en dödlik blekhet, och blixtar framsköto under de neddragna ögonbrynen. Det syntes att en förfärlig strid skakade hans inre. Denna upptäckt, och i denna stund, var en åska, som skulle krossat en mindre stark själ än Karl Gustafs,