Aftonbladet – 11 november 1858, sida 2

ljuft att känna en stolthet lik vår öfver hvad man mest älskar! Sn Stephanie vek upp brefvet och läste: Till svar på konungens af Svetge proposition behagade ni, ädle palatin, låta på fästningsmuren öfver stadsporten hänga er fånge i en behörigt hög galge för att falla svenskarne i ögonen. Sedan jag inväntat konungen, hvilken är på. väg för att förena sig med Lankoronki, skall jag genast sätta mig i rörelse mot er stad, för att, kringgående Karl Gustaf, anfalla honom i ryggen, hvilket jag! hoppas skall blifva er till god hjelp. Intilldess, ädle palatin, är jag förvissad att ni med samma ihärdighet skall försvara er som bittills. ; Stephan Czarnecki Då Stephanie läst dessa rader, öfverfölls hon af en darrning, hvilken svårligen skulle hafva undfallit hennes vän, om denna varit mindre upptagen af sin glädje öfver den förestående räddningen. Men knappast hade palatinens maka lemnat rummet innan hon utbrast i bittra tårar. Som Czarneckis dotter, rodnade hon för de känslor som pressade hennes bröst; men ju högre purpurn steg på kinden, ju djupare kände hon flamman komma från hjertat. Till ingen kunde hon förtro sig, till ingen, utom till Gud, och mot honom lyfte hon sitt öga och sitt hjerta i den varmaste bön. Hon bad om ett underverk, ty endast derigenom kunde den olycklige räddas, och hänförd af sin brinnande andakt, stirrade, hon. möt himlen, såsom väntade hon att få se den öppnas och hjelpen nedkomma. Då kom dufvan och styrde sin kosa till det välbekanta fönstret. Stephanie föll på knä; hennes bön var börd; hon hade fått sett det tecken hon åkallat. Med spända blickar följde hon, dufvans flygt, då hon vände tillbaka, och såg henne försvinna i en glugg af det lilla tornet på samma