Aftonbladet – 11 november 1858, sida 1

slaget rörande fångens frigifvande, hvarpå han ilade till sitt slött, som, ingalunda hade undgått att träffas af den förödelse de svenska bomberna förorsakat, för att till säkerhet mot den fördubblade häftighet, hvarmed han befarade att hans fiende, retad af hans stolta svar, skulle gå tillväga, låta sina fruntimmer inflytta i en flygel af slottet, hvilken, med sina fönster mot en af de inre borggårdarne, hvarken var så häftigt utsatt för elden eller lemnade den vidsträckta anblicken öfver dess härjningar, som den mot staden liggande sidan. XVIIL Dufvan och bönhörelsen. Enslighet och saknad äro de tvenne. första trappstegen till förtviflans afgrund. Sedan Mikael efter sitt misslyckade försök att komma på flykten, blifvit skickad till Zamosk, och der innesluten i en fullkomlig afsöndring från menniskor, erfor han detta, men också att hoppets engel i ett skuldfritt bröst leder menniskans blickar uppåt, och derigenom räddar henne från den svindel som skulle störta henne i det mörka djupet. Men oaktadt hans mod uppehölls af denna välgörande makt, led han icke dess mindre ganska märkbart af bristen på umgänge med menniskor och sysselsättning. Under sådana tärande behof blir äfven det minsta at vigt för att tjena till deras uppfyllande. Masken, som vi i vår frihet tanklöst trampa med vår fot, blir då värd våra omsorger, vår uppmärksorger; spindeln, den afskyväckande spindeln, blir, då hon spinner sitt nät mellan gallret för den glugg inom hvilken vi tråna, bortglömda af verlden, vår vän, vårt sällskap; vi beundra hennes konstfärdighet och läsa i hennes instinkter ett helt uppenbarelsekapitel af skaparens allmakt; vi sakna henne då hon gömmer fig