Aftonbladet – 11 november 1858, sida 1

och dervid gjorde ett tecken mot taflan, för att gifva tillkänna om hvem han talade: Han är då här? Ett uttryck målade sig på Stephanies ansigte, som visade att hon träffats af en känsla, starkare än blotta öfverraskningen; hon darrade, hon tycktes färdig att digna, men intet ljud kom öfver hennes läppar. Georg fruktade sig hafva begått en oförsigtighet, men han hade talat så tyst, att hans ord omöjligen kunnat uppfångas af någon annan än henne; han trodde sig hafva förtörnat henne, men det var icke vrede hon visade; det kunde således icke vara annat än medlidande, kanske deltagande med en stackars fånge. Till denna öfvertygelse var han kommen, då han kände bindeln ånyo läggas öfver hans ögon. På återvägen till svenska lägret uppstego i hans hjerna tusende planer till Mikaels befrielse, men inseende sin oförmåga att verkställa någon, fattade han det beslutet att meddela konungen den gjorda upptäckten, med förtigande, välförståendes, af den stränga punkten i Zamoyskis hotelser vid ett förnyadt försök till öfverenskommelser. Glad att i sin tvingande belägenhet ännu finna ett sken till en ädelmodig bemedling och dertill hoppet att utverka Mikaels befrielse, lät Karl Gustaf icke tillfället gå sig obegagnadt ur händerna. Han skickade Georg utan dröjsmål tillbaka. Som palatinen vid hans ankomust just befann sig på stadsmuren, kom han honom inne i porthvalfvet till mötes för att så hastigt som möjligt affärda honom i sitt ärende. Jag trodde icke att så hastigt få se er tillbakan, sade han. : Ädle palatin!, svarade Georg lugnt, öfvertygad att ni, innati ni låter verkställa er hotande dom på konungens, min herres återvendande bud, icke vägrar att åhöra de för