Aftonbladet – 11 november 1858, sida 1

tacksamhet och glädje samt skickade ett ögonkast till taflan. Stephanie tycktes förstå att han dermed ville säga henne något och besvarade honom med en min, som tycktes innebära: Hvarföre vågar jag icke tilltala er? Det fordras icke mer än en enda blick att för tvenne själar upptäcka hemligheten af ett gemensamt intresse. Men detta stumma språk afbröts af måltidens slut. Zamoyski gaf de tjenande en vink att aflägsna sig, men till sin maka och Stepbanie sade han: Dröjen ett ögonblick, om I behagen, mina damer! Detta samtal skall utan tvifvel med få ord vara afslutadt och skall då icke beröfva mig nöjet att få bjuda er min arm. Han förde dem till. tvenne platser längst fram i salen, kastade sig sjelf med någon vårdslöshet ien karmstol, slog armarne i kors öfver bröstet och gjorde åt Georg en vink. att närma sig. Denne framträdde med jemn gång och en frimodig lugn hållning, stannade på tvenne stegs afstånd och gjorde Zamoyski sin helsning. Ert ärende ? Ädle palatin af Sandomir,, sade Georg, konungen at Sverge, min herre, låter helsa er, det ban, rörd af medlidande öfver stadens nödstälda belägenhet och full af aktning för dess försvarares ihärdighet och mod, bjuder denne en dagtingan: värdig segrarens ädeln.od och den besegrades inl a ära Stadens nödstälda belägenhet, upprepade: Zamoyski. Berätta konungen hvad ni här sett, och bed honom spara sitt medlidande och ädelmod för dem, som tacksammare erkänna behofvet derat än staden Zamosk och dess försvarare. Ni misskänner konungens af Sverge högsinnade: känslör, ädle palatin. Lika mensklig som tapper, älskar han att spara lif och egen