Aftonbladet – 10 november 1858, sida 3

(Insändt.) H I Då Aftonbladet för sistl. lördag intagit ur Wermlands-Posten en brefvexling mellan erkebiskop Reuterflahl. och pastorerna dr Edw. Steane och How. Hinton i London, så torde redaktionen af Aftonbladet icke vägra att ur tidningen Tiden, äfven intaga ett bref af dess utgifvare till erkebiskopen. — Eget nog har Wermlands-Posten för den 27 Oktober en öfversätthing af nämde brefvexling, hemtad ur Evangelical Christendom, som är alldeles till bokstafven lika med en öfversättning af densamma i Tiden för den 21 Oktober. Emellertid synes saken, hvarom brefven handla, stilltvinga sig uppmärksamhet., såsom Wermlands-Posten och Tiden lika uttryckt sig, hvarföre insändaren tror, att äfven följande bref ur Tiden torde vara af ej så ringa intresse: Her erkebiskop Reuterdahl! 1 Möjligen kan det synas förmätet, att vi med några ord våga vända oss direkte till högvördige erk f biskopen. Vi göra cet af lika mycken ödmjuk: kärlek till hr erkebiskopens egen person som till sanningen. Denna försäkran hafva vi velat gifva dem, som icke förstå att skilja mellan person och sak. Den saks talan, vi inför hr erkebiskopen vilja föra, angår väl icke närmast oss, och vi hade väntat; att någon annan skulle tägit till orda; men emedan ingen detta gjort och sanningens oförfärade framdragande i ljuset alltid är oss kärt, så hafva vi nödgats besvära hr erkebiskopen med att genomläsa dessa rader och derpå. gifva en bestämd och tydlig förklaring. I föregående nummer af Tiden hade vi nöjet ur Evangelical Christendom intaga ett bref, skrifvet af hr erkebiskopen, hvari yttras något, som icke blott vi, utan säkert alla kyrkans vänner skola blifva glada öfver att få närmare upplysning om. Det heter der: Vi känna baptister, som för kontant betalning låta göra sig både till omvändare och omvände, som icka låta det vara någon hemlighet, att de ej på något annat sätt så beqvämt Kunna lefva, som genom det engelska och amerikanska guld de såsom proselytmakare förvärfva etc. Hr erkebiskopen, som hyser så mycken ömhet om svenska statskyrkan och alltid visat sig villig våga allt för dess beskyddande, borde icke så handlöst hafva utkastat ibland folket (ty det säges i följande brefvet af dr Steane, att baptisterna hafva fått del deraf) en så förstörande brandfackla, utan att binda densamma vid åtminstone något bevis. Att hrerkebiskopens beskyllningar äro sanna och grunda sig på kända fakta, våga vi icke det ringaste betvifla; men lika litet kunna vi betvifla, att denna beskyllning i dess närvarande skick skall åstadkomma mycket ondt och uppegga åtminstone många baptisters sinnen och lifva dem till att ännu ifrigare verka på statskyrkans förstöring och icke spara något för att i in-och utlandet nedsätta denna och få hån utgjutet öfver dess bekännelse, dess ordning, dess. inrättning, dess förvaltning och dess förvaltare, Huru skyldiga till sådan djefvulsk jesuitism baptisterna än kunna vara, så skola de likväl alltid anse sig oskyldiga och förnärmade, så länge de icke derom ära öfverbevisade. . Säkert skall det för hr erkebiskopen blifva lika k rt, som sakens grannlagenhet det kräfver, att offentligen lemna öfvertygande bevisning härom. Och emedan hr erkebiskopen känner sädana baptister och dessa å sin sida icke låta det vara någon hemlighet, att de ej på något annat sätt så beqvämt kunna defva, som genom det engelska och amerikanska guld de såsom proselyter och proselytmakare förvärfva, så är det ju lätt att uppgifva namnen på de personer, mot hvilka hr erkebiskopen kan bevisligen göra så ärekränkande beskyllningar. Och när de å sin sida icke låta det vara någon hemlighetn, så vore det ju å vår sida i, högsta grad dumt och enfaldigt. att dölja dermed; ty det kan då hända, att engelsmän och amerikanare en vacker dag skicka hit några skutor med. guld, hvarpå de nu lära ha öfverflöd, och dermed göra alla svenskar till baptister, om icke folket blir öfvertygadt om det förderfliga och skamliga i ett sådant proselytmakeri. Ett sådant döljande vore väl, om något är det, att med vett och vilja lemna öppen väg för sådant, som bidrager till att undergräfva vår egen kyrka,, och som vbetager den sin styrka, hvarigenom medborgerlig ordning i vårt land äfventyrass, enligt hr erkebiskopens eget förmenande. Att mot baptisterna i allmänhet göra sådana svåra beskyllningar, som hr erkebiskopen gjort, kan icke hafva annan följd än att de. alla anses såsom nedriga