de förnämsta af sina vänner för att öfverlägga om sakernas förhållanden och de mått och steg som borde tagas. Vid dessa underrättelser lät drottningen tillsäga om sin afresa. Fastän sluten i kärlekens armar, aflockade tanken på den nära förestående skilsmessan från sin kungliga beskyddarinna Marie Casimire bittra tårar. Dittills hade erfarenheten endast lärt henne att få alla sina önskningar uppfylda utan vilkor; nu skulle hon äfven lära sig förstå hvad det är att uppoffra en sällhet för att vinna en annan. Detta var för henne lika hårdt som främmande. Snyftande kastade hon sig för drottningens fötter, omfattade hennes knän och utropade: O, om detta slott vore värdigt att få bebålla ers majestät inom sina murar, hur lycklig skulle jag icke anse mig att få se ers majestät der befalla, och hur stolt min make att der få försvara Polens drottning! Louise Gonzaga upplyfte henne med en moders ömhet, smekte hennes kinder och sade: ä Min Maries ljufva känslor förneka sig alrig Är det ett bifall till den djerfva önskan jag vågat uttala? Nej, mitt barn! Jag kan icke smickra dig med ett sådant hopp. Och hon tryckte en kyss på hennes panna. Om tillgift, ers majestät! Smärtan drifver mina, önskningar för vida; men ers majestäts godhet har lärt mig glömma måttet af all annan vidd. Och en tår banade sig ned öfver den blomstrande kinden. Om Louise Gonzagas själ var stolt, var hennes hjerta icke mindre vekt för tillgifvenhetens känslor, hvarföre hon vid åsynen af en hängifvet, som tog ut sin rätt äfven öfver kärlekens allt öfvervägande välde, kände sig djupt rörd. om koMin Mario Casimire, sade hon med en