Aftonbladet – 10 november 1858, sida 1

Påsäkerheten,, svarade Raziejowsky utanför, och aflägsnade sig med snabba steg. Ensam, öfverlemnade sig Mikael åt tankarne på allt hvad som händt honom inom kortare än en timmas tid. Detta ringa tidsmått, så ringa och obetydligt i den obegränsade evighetens rymd, hade dock skänkt honom hvad lifvet har dyrbarast — friheten och hoppet att vara älskad. Ty hvad annat än kärleken skulle väl hafva förmått Stephanie att uttänka och låna sig till medel för hans räddning! Han genomgick nu i n innet alla de stunder han i hennes närhet tillbringat. Hvarje blick han öfverraskat på vägen att möta hans; hvarje skiftning på hennes kinder då han nalkats henne, hvarje rörelse som rösten eller en suck förrådt då han tilltalat henne — allt detta, som han förr icke vågat gifva någon betydelse, stod nu som innehållsrika -bjeroglyfer på den förflutna tidens minnestafla. Dessa hågkomster lånade minuterna vingar, och han trodde nästan att hans ögon bedrogo honom, då han, seende på sin klocka, fann att en half tiimma förflutit sedan Radziejowsky lemnat bonom. Han hade räknat på att vid denna tid vara ett godt stycke väg från Ratibor, och han befann sig i stället der, instängd som en fånge och, som det tycktes, bortglömd af hela Verlden. Hans oro steg till en qvalfull höjd. Fordrade hans säkerhet detta? Doldes han här för efterspaningar, eller hade Radziejowsky råkat i fara? Med tankarne oupphörligen dragna utåt, var hans uppmärksamhet tillgänglig för de obetyåli aste föremål som träffade hans sinnen, och uäder det ban med ögonen irrade omkring i rummet, blef han värse ett bref på gölfvet nära dörren. Han tog upp det; sigillet var brutet, utanskriften var till grefve Landsberg. Grefve Landsberg skulle förlåta mig det,