dermera utgå såsom grenar; eller vilja deinrätta dem genast till specialskolor för den s. k, lärda bildningen, eller rättare sagdt: prestbildningen. Dessa äro de båda alternativer, mellan hvilka man har att välja. Att samnmianjemka dem, att halta på båda benen, än gynnande den ena, än den andra sidan, det bär sig icke längre. Det är dessa misslyckade sammanjemkningsförsök, hvarunder vi ännu laborera, då man å enda sidan icke längre kan eller vågar underkänna vigten af de många nya ämnen, särdeles på naturvetenskapens område, hvilka alltmer påtvinga sig; men å den andra icke vill öfvergifva något af de gamla häfdvunna ämnena, som utgjorde hufvudsaker uti den bildning, hvilka flertalet af lärare kunnat tillegna sig. Emellertid framträda dessa nya ämnen med allt större betydelse i lifvet, hvadan föräldrar och målsmän fordra att deras barn skola af dem erhålla del. Så måste man, om ock med motvilja, upptaga dem i skolorna, ehuru de böra upptaga så knapp tid som möjligt. Så uppstår ett oändligt antal af läroämnen, ett mångläserin, som ofta leder till ytl:ghet. Skall denna undvikas, böra lärjungarnes krafter tagas alltmera i anspråk, och så uppstår öfveransträngning med deraf följande själsförslappning. Det är i denna labyrint vårt undervisningsväsen i denna stund befinner sig, och hvarutur den nedsatta komiteån har till uppgift att leda detsamma. Vi befara dock, att man äfven här skall komma att besanna det träffande yttrandet af Elias Fries: Ingen korporation reformerar sig inom sig sjelf.n