afbildning deraf. Se hit, min Marie! — Och hon visade sin unga hoftärna med detta namn den lille taflan. — På min dyra ungdomsväns, din förträffliga moders slott, La Meule, hvaraf du knappast kan hafva något minne qvar, stod vid bräddenöaf en damm, en gammal ek och under den en bänk, alldeles som Ååu här ser? En tradition var fistad vid trädet och gaf det en vördnadsvärd märkvärdighet. Under mina besök på Meule hörde det till mina favoritnöjen att om aftnarne, helst då månen uppgått och speglade sig i vattnet, som här är visadt, sitta med din mor vid min sida på bänken under den lummiga grönskan och öfverlemna mig åt mina lysande drömmar om framtiden samt förtro åt henhe alla de förhoppningar, som vaknade i mitt unga hjerta. Jag tycker mig här se hur vattnet glittrade mot månens strålar, höra hur löfven susade öfver våra hufvuden och höra klockan der borta i slottskapellet börja ringa till bön. Marie dArquien lyssnade med rörelse till hvarje ord, som påminde henne om en älskad moder, den hon alltför tidigt måst sakna, och betraktade den lilla taflan länge och med detta varma intresse, somm, ett lyckligt barndomshem alltid väcker i känsliga sinnen. Sedan den derefter äfven blifvit beskådad af de öfriga i sällskapet och vunnit allas bifall, återlemnade Zamoyski den till Mikael. Men i stället att återtaga henne, sade denne: Ädle palatin, vredgas ej om er fånge vågar anropa er om en förbön !I I hvad afseende? frågade Zamoyski, visserligen med en stolthet, som något sårade den finkänslige ynglingen, men likväl ej med en köld, som hade något afskräckande. Att hennes majestät behagade beståmma öfver denna obetydlighet på hvarje annat sätt hon kan finna för godt. Och han drog sig bugande ett par steg tillbaka. . Drottningen mottog den lilla målningen och tillsade Mikael att qvardröja. Hos Mikael var, såsom ofta händer, den bildande konstens anlag åtföljda af den musikaliska. Han hade en ren, vacker och väl