fader. Lika ömtåligt som hans sinne är för allt hvari han ser eller tror sig se ett sammanhang med fosterlandets intresse, lika ädelt är hans hjerta. Det är således endast på er faders hjerta ni tänker?, Och Mikael drog en:suck. Stephanie böjde sig ned för att dölja sin rodnad och började med fördubblad ifver att söka i papperen. Ni tycks hafva mycket brådt, sade Mikael. Drottningen väntar., Tillåter ni mig biträda? Och Mikael närmade sin hand intill hennes, under det han rörde bland papperen, såsom för att vara henne behjelplig. e w Jag tackar! Jag har funnit det jag söker, sade Stephanie. Redan? Så hastigt! Och ni lemnar mig?... detta ställe, ville jag säga. Jag fruktar att drottningen finner mig hafva dröjt alltför länge. Och Stephanie skyndade tillbaka: Mikael såg efter henne. Hur skulle han uttyda -hennes uppförande? Hade hon läst i hans själ? Log hon åt hvad hon der upptäckt, eller hade det väckt hennes vrede, eller hade det gått henne förbi under en likgiltighet, som hvarken förmår gifva lif åt fruktan eller hopp? Han var för oerfaren med kärleken och dess första yttringar för att våga någon afgörande slutsats, och dessutom af en alltför blyg karakter att smickrande besvara dessa frågor. Han skyndade att fullskrifva de började verserna för att återvända i samlingsrummet, . hopp att i Stephanies blickar kunna utforska sitt ödes dom. Då han inträdde, stod hon bakom drottninsens stol vid spelbordet, med papperet i sin hand, afvaktande ögonblicket att få framlemna det. Mikael såg en rodnad gjuta sig öfver hennes kinder vid det hon blef honom varse; nen han hann ännu icke tolka dess betydelse nnan en kammartjenare inträdde och framlemnade ett bref, under det han sade: Med