En afton, sedan Mikael roat det lilla sällskapet med sin sång, skickade drottningen honom in i sitt kabinett att afskrifva de verser han sjungit; kort derefter, och liksom hade hon glömt detta, skickade hon Stephanie att bland några papper på samma bord hvarvid afskrifningen skedde, framleta ett, hvars innehåll hon önskade påminna sig. Då Mikael såg henne närma sig, sprang han upp och tog vördnadsfullt ett steg tillbaka, under det blodet steg honom upp i kinderna; men då han såg henne stanna, kunde han icke underlåta att närma sig henne och sade: Min fröken, tro icke att en tacksamhet är förgäten, den jag ej förr funnit tillfälle att uttrycka. Tacksamhet? sade Stephanie rodnande. Ni är mig ingen tacksamhet skyldig. Tro ej att jag är okunnig om att ert deltagande — er godhet ville jag säga, förskaffat mig den lycka, hvaraf jag njuter. Ni misstager er! Drottnivgens nåd allena har ni att tacka för lindringen i ert öde. Men ni har tillskyndat mig denna nåd. Neka det icke, Ni har hos hos henne varit förespråkaren för min önskan. Händelsen förde den till min kunskap; men till hvilken annans som helst, skulle, var öfvertygad derom, resultatet blifvit detsamma, emedan drottningen endast behöfver lära känna hvar ett föremål finnes, värdigt hennes hjelp, för att genast sträcka sin hand mot detsamma. Tillåt mig emellertid få stanna vid en tro på er medverkan, som gör mig min lycka dubbelt dyrbar! . Stephanie slog ned sina ögon. Och hvilken jag i så mycket högre grad måste prisa, som den förbisett en faders vrede. Jag ber er bättre döma om min faders känslor, i det jag vågar försäkra er att han icke skall räkna såsom annat än uppfyllandet af en pligt emot drottningen, att jag framfört en önskan som sökte sin väg till henne. Ni nekar mig alltså den ljufva föreställningen ? Jag önskar blott att ni skulle känna min