Aftonbladet – 8 november 1858, sida 3

(Insändt.) Svenska slöjdföreningens skola. (Forts. från lördagsbladet.) Hr öfverdirektör Wallmarks yttrande om teknisk skolundervisning för arbetaren, och det att han, hvad denna undervisning beträffar, ville stanna vid barnet, vid ungdomsskaran förr än hon kommit ut i verlden, antyder att hr W. förestält sig det vara möjligt attibdarner — och framför allt i detbarn, som icke har ringaste begrepp om handarbetet — inproppa all den kunskap, all den begreppets utredning, hvaraf mannen inom industrien kan hafva behof för sin lifstid, under hvilken han ju blott behöfver anlita de förståndsverktyg, som i barnskolan blifvit undersökta, härdade, slipade och upphängda i den rustkammare som kallas hufvud. Det synes som om lärlingar och gesäller, och ännu mycket mera de äldre arbetarne, för hr W. hade visat sig såsom alla andefattiga och nästan både döfva och blinda. Det tyckes som om han sett i barnen män och i männen barn. Han ansåg det barn, som dagarne igenom varit instängdt i skolan med sin undervisning, skulle, då det utgått vid 17 års ålder, kunna tillämpa densamma uti det praktiska lifvets storskola. Huru annorlunda är det dock icke med denna storskola. Den nykomne bär kanske ettljus i handen från hr W:s tekniska elementarskola; men säkert är att han hittar ingenstädes, då han ännu -ej gjort bekantskap med den väg, på hvilken han skulle framgå och han, oaktadt det ljus han bär, ej ser huru han skall rätt sätta foten, icke. ens till det första steget. Han är nu såsom i allmänhet den, hvilken blott läst, blott uppradat i minnet, och som Malesherbes liknar vid den, hvilken har palett och färger; men derföre icke är målaren. Då åter hr W. misströstande säger om söndagsoch aftonundervisningen: Jag inser visserligen, att det tyvärr är nödvändigt att ställa undervisningen för lärjungar, gesäller och dylika på dessa tider, och att söndagsoch aftonskolor för dessa således böra tills vidare finnas; så anföra vi till svar härpå, hvad Edouard Laboulaye, nu varande professor i Collge de France och ledamot af franska institutet, yttrar i företalet till )Oeuvres sociales de Channing. Han säger: Man talar till våra arbetare såsom till barn; de äro män, undervisade af erfarenbeten och nöden, och som alltför ofta, tack vare denna bistra skola, derigenom veta mycket mera än de, som göra sig till deras läromästare... Hvad mig beträftar, som har tillbringat på en verkstad sex år af min lefnad, och sannerligen. hvarken de minst nyttiga eller de minst hedrande, för mig som arbetat bland boktryckarne i Paris, och sett på nära håll huru mycket fattningsgåfva och sinnesstyrka det finnes hos dem, jag har alltid varit öfvertygad att i vår tid de män, som uppriktigast önska sig ljuset och som med den oinskränktaste tillgifvenhet skola tjena sanningen, när deen gång fått lära känna henne, det är arbetarne hvilka man alltför lättsinnigt bedömern. När åter hr W: sade om söndagsoch aftonskolorna; men jag kan icke så misströsta om en bättre lott åt våra samtida näringsidkare, att jag skulle vilja utsträcka denna slags undervisning derhän, att man derigenom lade hyende under många föräldrars likgiltighet för sina barns uppfostran, i det de, i sådant fall, skulle finna beqvämligare att sända dem till verkstaden än till skolan; så bedjå vi, med fullt hjerta, dessa föräldrar att alltid främst se på sina barns uppfostran, och att pålsamma tid icke glömma den tekniska, söndagsoch aftonskolan, hvarhelst hon finnes, och då det der sbeqvämligare ofta är behofvets, om ej nödens lag, — att de lägga sitt trötta hufvud lugnt på hyendet, och näst försynen taga till tröst den ädle amerikanske predikanten Channi.gs ord: handarbetet är en skola, uti hvilken menniskorna äro satta för att förvärfva kraft i viljan och karakteren, en eröfring helt An ENE REN