Aftonbladet – 8 november 1858, sida 2

fr RR I ÄR en gammal ek sin åldriga krona; i vattnet speglade sig månen och kastade sitt sken på den gamla klosterkyrkan, som syntes i bakgrunden; under eken stod en bänk, och i vassen lågo tvenne svanor. Sådan var den enkla komposition han framkastade på glaset; men de känslor, som voro förbundna med minnena deraf, gåfvo den en liflighet och natursanning, som i rikt mått ersatte hvad konstens dom deri. kunde finna klandervärdt. Under denna ek hade nemligen han och Georg som barn. brukat leka och vid tilltagande ålder mången afton suttit hand i hand och utbytt känslor, som stridt mellan himlens fordringar och jordens förhoppningar, tills bönklockan kallat dem till dessa stränga andaktsöfningar, som sarga själen utan att vederqvioka hjertat. Då Mikael om aftonen hörde låset på dörren. röras, erfor han en viss darrning. Det var af otålighet att höra utgången af sin begäran. Walter, som kom med hans qvällsvard, framsatte den utan att yttra ett enda ord. Mikael, som till följd af gossensöppenhjertiga bekännelse om befallningen, att gifva tillkänna. allt hvad han sade och företog sig, icke ville. strax gifva sin otålighet luft, åtnöjde sig till. en början med att skicka honom några. ganska uttrycksfulla blickar, men som han ingenting tycktes fatta af deras språk, fann han sig sluthgen nödsakad att begagna det, som slog an på örats oOrganer: Min önskan, sade han, har du glömt bort den? s Visst icke, Jag framförde den strax jag hade lemnat er, och ordagrannt som ni befalt mig. Och med hvad framgång 2 Det kän jag icke precist säga; men visst ir, att den nog kommer fram till drottningen — ja, redan är der; ty händelsen fogade så att jag just mötte en al hennes damer ...n