Aftonbladet – 8 november 1858, sida 2

nen, och så kommer alltsammans ändå från drottningen. Drottningen? utropade Mikael. Det är då henne jag bar att täcka för detta, förlindringen i mitt fängelse, för allt? Hvad vet jag? sade Walter. Hur skall jag få falla till hennes knän och tacka henne? sÖnskar ni det, herre? Om jag önskar det! Lugna er då. Hvad! Tror du det skulle vara en möjlighet? Hvad vet jag? Man har befallt mig att omtåla allt hvad ni företager er, säger och önskar; och när Man, som ni ser, uppfyller den ena af edra önskningar, hvarföre skulle man ej göra det med den andra? Nåväl! Omtala då hvad du hört mig önska, men försigtigt! Nämn icke drottningen! Det skulle kunna förtörna henne, om jag vågade fatta den tanken, att hon skulle sysselsätta sig med min ringa person; säg blott att min lifligaste önskan är att för den, som beskärt så mycken lindring i mitt öde, få frambära mitt hjertas tacksamhet. Walter gick. . : Sedan Mikael tillbringat någon stund med att öfvertänka den lyckliga och oväntade förändring, som föregått i hans belägenhet, satte han sig ned att försöka användandet af den vackra gåfva han erhållit. Ensligheten, de betraktelser, hvaråt han nyss öfverlemnat sig, och en viss vek stämning, som stundom öfverfaller menniskan och liksom försänker henne i någon af de flydda tidsperiodernas famn, återkallade honom till barndomens minnen, och på glasskifvan, som tåg under hans hand, upptecknade han ett äf de ställen, som under vistandet i klostret varit bland hans favoritplatser, Öfver brädden af en damm lutade