Aftonbladet – 8 november 1858, sida 1

git sig, utan hastade ned på gården mot de ankommande att stilla sin otålighet. Det bedragna hoppet att se Radziejowsky i sin hämnares våld, fruktan för nya stämplins gar mot det vacklande och blödande fäderneslandet samt förlusten af tvenne blandhans bästa och mest tillförlitliga tjenare försatte honom i en vrede och smärta, som gränsade till raseri. Blek som ett lik, men med gnistrande ögon och ryckningar i hvarje muskel, inrusade han till Johan Casimir och framstötte med halfqväfd röst berättelsen om hvad som -händt. Denne man är min och Polens olycksande, sade Johan Casimir, och så länge han förmår verka, är intet lugn att hoppas! Himlen har icke ännu velat sluta våra lidanden., Djefvulen sjelf, min konung, djefvulen sjelf, säger jag, har förklarat sig för hans skyddspatron. Men så mycket skola vi göra, att vi på den af hans räddare, som vi ha i hans våld, skola statuera ett exempel; hvilket skall betaga alla andra lusten att, om tillfället mer kommer i. fråga, ikläda sig hans skepelse. En galge måtte väl finnas i Oppeln. Låtom oss icke förhasta oss i fråga om ett menniskolif! sade Johan Casimir, som med sitt milda sinnelag kände ett djupt medlidande med den sköne ynglingen, men i känslan af sitt beroende af Czarneckis stora tjenster icke vågade reta honom genom en bestämd motsägelse, Ett menniskolif väger mot ett konungarike som en mygga mot en elefant. Det är ej vår, det är hela rikets hämd som kräfver detta ofter. Czarnecki, ni vet att jag hatar alla grymma medel; att jag lider af hvarje dödsdom och tycker mig känna den dödes blod öfver mitt hufvud.n . Öfver mitt komme detta! Enligt kriget