j omkring kl. 5. Strast när elden utbröt tog jag afsked af Holmberg. Han lofvade att underrätta mina kära slägtingar om olyckan, i händelse han skulle öfverlefva mig, och jag lofvade honom detsamma, hvilket jag uppfylt såsom hans sista önskan, ty han är ej mera bland de lefvandes antal. När jag insåg att det ej var någon möjlighet att släcka elden, började jag att tänka på något medel att kunna uppehålla mig utombords, till dess någon räddning skulle bli möjlig. Jag blickade omkring på oceanen, för att upptäcka om någon seglare var i sigte, och jag såg då -tvenne fartyg, ehuru på flera mils afstånd, och förmodade att, så snart de skulle se det brinnande fartyget, de skulle närma sig och söka rädda oss. Jag. fattade ett långt tåg och fastgjorde dess ena ända uti en jernring på fartygets yttersida, och. af andra ändan gjorde jag en bolina (på sjömansspråk), hvaruti jag kunde sitta ungefär 2 å 3 fot från vattenytan. Der satt jag till dess masterna föllo öfver bord, och jag hade-då så nära blifvit ihjelslagen af förmärsrån, -hvilken följde med masten öfver bord och slog mot sidan af fartyget, endast några tum ifrån mig. Märsskotet, som består af en jernkedja och hvilket följde med rån, kom öfver mitt venstra ben och pressade det mot sidan af fartyget. Skotet var rödglödgadt af-elden och brände genom byxorna, stöfvelskaftet och kalsongerna samt svedde tvenne hål på benet. När jag sökte få. benet loss med tillbjelp af min högra hand, brände jag äfven den, och med den -venstra måste jag hålla mig fast för att ej förlora balansen ech störta i vattnet. Så snart jag kom luss, från märsskotet, tittade jag mig omkring, för att se om der fanns något, hvarpå Vag, med tillhjelp af simning, kunde hålla mig uppe, eme-dan fartyget, som var af iorn, började blifva så upphettadt, att jag ej längre kunde uthärda invid dess sida. Jag såg att toppen af stormasten hade med rigggen fastnat under kölen, eller i propellern af skeppet, och dess tjockända, hvarest den var afbruten, stod upp ur vattnet ungefär 2 fot. Jag tänkte då, att om jag bara kunde komma till den, så skulle jag kanske blifva räddad:-Men det var ej så lätt, ty fartyget gick med half maskin: hela tiden, och jag insåg, att om jag kastade mig i vattnet, . och försöket att få -fast i masten misslyckades, skulle jag sannolikt vara förlorad. Men försöket måste dock göras, ty fartygets sida var redan brännande het, och då jag blickade uppåt, märkte jag att det rep... som uppehöll mig, redan fattat eld och snart måste brista. Jag kastade mig derföre utan vidare betänkande i vattnet och sökte styra: kurs på den afbrutna masten. Med några: kraftiga simmtag lyckades jag uppnå den. Men jag hade så nära gått miste om att få tag uti: densamma, ty i samma ögonblick jag skulle fatta den, komen stor sjö, som gick öfver både mig och masten. Jag lyckades dock få tag uti-en spjelka af den-splittrade masten, hvarvid jag höll mig fast, till doss både jag och masten åter kommo på vättenytan, då jag lyckades komma upp på ändan af masten. Der: satt jag sedan från kl. 3 på e. m. till kl. 6 om morgonen dagen derpå, ungefär halfva tiden under: och andra hälften ofvan vattnet, Fram på natten svängde masten mot långsidan af skeppet, som nu var rödslödgadt. Jag radste taga af mig rocken och blöta den uti vattnet, samt dermed skydda den delen af kroppen, som var närmast fartyget, för att ej brännas. En gång, då jag icke: hade rocken att skydda mig med, brände jag ett stört hål på högra axeln. Klockan omkring 5 på eftermiddagen närmade sig ett af de skepp, som jag sett då elden utbröt, och utsatte tvenne båtar, hvilka började rädda dem, som flöto på vattnet; men de kommo ej nära nog för att upptaga dem, som ännu hängde mvid det brinnande skeppet, I skymningen upphissade besättningen båtarne, skeppet gick till. segels, samt lemnade mig och flera olyckskamrater åt vårt öde. I dagningen morgonen. derpå kom norska skeppet Catharina, kapten Edvard Fuinemark från Porsgrund, på resa till Quebeck, nära intill oss och satte . genast ut sin storbåt samt tog mig, jemte 21-andra (af hvilka 2-hade varit uti vattnet alldeles som jag, och de öfriga 19, hbvaribland en 14 års gammal flicka, hängt uti tåg under bogsprötet) ombord på sitt skepp och gjorde allt hvad han kunde för vårt bästa. Jag fick spisa uti kajutan; och om han varit min broder, kunde han ej hafva gjört mera för raig. : Den rysliga scenen vid fartygets brand är svår att beskrifva. Du kan göra dig en föreställning derom vid tanken på att af 600 personer endast 89 blefvo räddade. Jag såg mödrar taga sina barn, hvilkas kläder redan fattat eld; och kasta dem i hafvet samt sedan störta sig sjelfva i böljorna. När den framträngande elden pressade mängden till fartygets yttersta ända, trängdes hoptals menniskor öfver bord. Jag såg tre systrar kyssa hvarandra och sedan hand i hand störta sig i hafvet. Bland de räddade äro 6 svenskar, nemligen: Högqvist, Pettersson, Nilson, Rander och Svenson. Den sistnämde har varit i Kalifornien och var, såsom jag och flera andra, på återresan dit. Han hade gift sig i Sverge och hade sin hustru med sig, men hKon-omkorna. Flera svenskar omkommo, hvaribland Iolmberg och Manke från Stockholm. Den sistnämde var enkling, häns far bor i Stockholm, och han har flera slägtingar samt två små barn uti staten Illinois i Förenta Staterna. En gammal svensk vid namn Rosin är äfven, Frog Hvart ämnen I föra mig? Till vår stuga, som ligger gömd, in i skoPORET Sater CSS V-J ATG ARGA: