vIntet utom hvad ni nyss hörde. Jag har också en gång varit vid edra år och haft erfarenhet af de känslor som då regera hjertat — kärleken och ärelystnaden. Om den förra ber jag er icke tala, ty den fordrar sin hemlighet, men den senare ger ämnen nog att upptaga tvenne unga mäns samspråk och är, tro mig, i det hela vida tacksammare att offra sig för än den förra Den förtroliga tonen och oväntade inledningen af Radziejowskys tal väckte till den grad de begge vännernas förundran, att ingendera fann passande ord att besvara dem. När Radziejowsky märkte att deras tystnad icke ville taga slut, fortfor han: Arelystnaden är det första vehiklet att lyfta oss öfver hvardaglighetens ståndpunkt, och ledstången uppför den trappa der lyckan och makten ha sitt säte; den är således vår bästa och aktningsvärdaste böjelse. Icke sant? Mikael och Georg voro lika i förlägenhet, för besvarandet af denna fråga och stannade vid samma iakttagande af tystnad som nyss. Skulle jag hafva missräknat mig på den naturliga böjelsen hös tvenne unga män, hvilka, såsom I, tyckas skapade för framgångar och upphöjelse? SkulHen I vara likgiltiga för dessa och nöjda med att: såsom eländiga krypdjur stå på den punkt ödet satt er? Öm förlåtelse! sade Mikael. Vi hafva i intet afseende gifvit er anledning till så förolämpande tankar och utbedja oss få vara befriade från .dem. Ödet har för hårdt behandlat oss för att vi icke skulle bafva mycket att återfordra af det på ärans väg, anmärkte Georg. Bra, mina unga herrar! Så anstår er att tala.n : Tacksamheten och begäret att uppfylla våra pligter mot den konung, som upptagit oss i sin tjenst, skola leda oss till ett sådant målv. tillade Mikael. . Der har jag dem vunna för mina afsigter,. sade Radziejowsky för sig sjelf, hvarpå ban högt tillade: Sådana tänkesätt inge mig aktning, och det är med glädje jag hör dem ut