Aftonbladet – 3 november 1858, sida 1

vände sig till en hög reslig gestalt med till hälften gråsprängdt hår och ett bistert men idelt ansigte, och mot hvilken hon förde den ena af de henne omgifvande unga tärnorna — ni skall af er Stephanies läppar erfara om mitt hjerta är varmt för den trohet mot min gemål och fosterlandet, som gör er till en mur mot dess fiender och ett stöd för vår tron. Jag lemnar åt henne att säga hvad hon läst i min själl Med en smekning på den unga flickans panna tillade hon: Säg din fader tillika om drottningen låtit dig sakna något af den hulda kärlek och välvilja, som en moder för dig kunnat hysa, Medan far och dotter tryckte hvarandra i sina armar, fattade Louise Gonzaga den andra hoftärnan vid handen och förde henne ett pår steg fram mot den unge Zamoyski, som med :lågande: blickar böjde sitt hufvud vid drottningens annalkande. Zamoyski,, sade hon, den trohet ni visat er konung i nöden förtjenar sin belöning. Jag skänker er den genom att påskynda er förening med den ni älskar. Då Warschau åter är vårt, skola vi fira återinträdet i vår bufvudstad med ert bröllopp. En skönare prydnad än kärlekens myrten kan icke läggas till krigarens lager. ; k Aldrig ha vackrare. rosor uppsprungit på en qvinnas kind än den, som vid dessa ord målade sig på Marie Casimire dArquiens, och aldrig har ett manligt öga flammat af en ömmare låga och en djupare tacksamhet än Johan Zamoyskis i detta ögonblick. Ni vet, Zamoyski, hur kär min Marie Casimire är mig, hon; som växt upp under mina ögon som en minnesblomma från mitt älskade Frankrike, och på en främmande jord utveckJat bilden af den fägring och bebag, som äro hemmastadda under dess blida luftstreck; ni känner det, säger jag, och ni bör kunna döma om min uppoffring då jag påskyndar hennes skilsmessa från mig. Zamoyski fann inga ord för att uttrycka sina känslor, men hans ögon voro deras tolk. Och I, ädle polske herrar,, fortfor drott