Aftonbladet – 3 november 1858, sida 1

åtfölja oerfarenheten af dess tyngd, var jag långt ifrån att föreställa mig att hon skulle kunna skänka mig den glädje jag i detta ögonblick erfor. Vördnadsvärde fader, närmast mig i rang, före mig i denna vishet, som ålderns förfarenhet och ett åt himlen egnadt hjerta skänker; tappre Czarnecki, som kämpade i försvaret af mitt Krakau så, att ryktets ära evigt för dig skall uppspira ur dess fall; ädle Zamoyskis, palatin af Landomir, som med dina fäders namn ärft dina fäders dygder och redan mången gång bjudit ditt unga bröst åt döden, och I alle, som här uppsökt mig i olyckan, hören, hören den ed, hvarmed jag förnyar mitt förbund med denna krona och det land hon tillhör! Och du, vår konung, hör allas våra löften att med lif och blod försvara den på ditt hufvud ljöd det från allas läppar. Och vid dessa ord blixtrade som viggar sablarne ur de församlades slidor och sammanslogo som en hämnande vakt öfver den kostliga klenoden. I gören mig i denna stund till en afundsvärd konung och bädden med blommor in taggarne, som växa inom denna kronas ring. De polske herrarne fattade konungens händer, förde dem till sina läppar och svuro ännu en gång att blifva honom trogna i döden. Louise Gonzaga sträckte mot honom sina armar och hviskade, i det hon böjde sitt bufvud mot hans axel: Hoppet var ju det sista jag ville öfvergifva. Se här hvad mod och beslutsamhet förmå uträtta! Det är då dig jag har att tacka för detta? hviskade konungen; men drottningen afbröt, i det hon räckte erkebiskopen sin hand att kyssa och sade: Vördige fader, ni har med himlens behag återskänkt landet dess konung, men jag läser i ert hjerta att ni icke skall anse ert verk fullbordadt innan ni med den hotande stämman af himlens hämd öfver ett affälligt folk äfven verkat till dess återgång. Var öfvertygad, ers majestät, att jag icke förr skall finna mitt verk fullbordadt. OcK ni, Czarnecki, sade drottningen och