Aftonbladet – 2 november 1858, sida 3

lagd i han8 hand ock hvilken kan hafva sina behag, men denna makt är just icke grundad på någon naturlig rätt. Hr Wilander genmälde, att det var just för att förekommasådana orimligheter som vid prestval, som han föresloge graderad skala; ty antoge man icke en sådan, så komme man vid en revision af valordningen, dervid skatteröstning kunde göra sig gällande, ur askan i elden. Fabrikören Bergström, som nu fick ordet, sade sig ha åhört en diskussion, af hvilken man skulle kunna sluta, att:det vore fråga om ett aktiebolag, der enhvar insatt ett visst kapital och derföre ville tillse att han skulle erhålla en talan i förhållande derefter. Staten är dock någonting helt annat än ett aktiebolag; att vårda dess angelägenheter någonting helt annat än skötande af en affärseller penningerörelse. Att för befordrandet af statens bästa offra lif och blod och sin sista skärf, det är hvarje medborgares skyldighet, han må ega mer eller mindre af denna jordens goda. Man bör derföre sträfva derhän, att representationen blir sammansatt af hvad landet eger utmärktast af erfarenhet, bildning och klokhet. Man har haft tillfälle finna att rikedomen icke medför dessa egenskaper. Det vore en besynnerlig åsigt, att vilja uppskatta menniskor efter riksdaler, efter en förmögenhet, som ofta är ett bländverk. Om komiterades förslag antoges, blefve erkännandet af en stor rättsgrundsats icke det enda goda detta skulle medföra. Derigenom skulle väckas en allmän anda, ett lif och ett intresse för sambällets angelägenheter, sådant det tyvärr nu icke finnes. Först då man erhållit en rättighet inser man vigten att bevaka densamma och ayttan af att underkasta sig de skyldigheter som dess åtnjutande förutsätter. Talaren biföll komiterades förslag. Professor Wilander fann sig vara ense med hr Bergström om målet; de vore blott af olika tankar om sättet. Betviflade att den stora mängden eger nödig insigt och personkännedom. -Den skulle derföre rätta sig efter andra, hufvudsakligen efter publiciteten, och det blefve publicisterna som tillsatte riksdagsmän. Hr Bergström var förvissad, att om saken i sig sjelf var rätt och god, behöfde man ej frukta för utgången. Professor Wilander trodde åter, att då förmögenhet vore den enda mätare man hade på det tillfälle som en person haft att förväriva insigt, så kunde förmögenheten ej lemnas wu sigte vid bestämmandet af politisk befogenhet. Hr Bergström invände nn, att om förmögenhet utgjorde vilkoret för de egenskaper, som pryda en representant, så måste det väcka förvåning, att de flesta stora män, vårt land frambragt, män hvilkas namn gått till verldens ända, utgått ur torftiga kojor. Förtjensten har för öfrigt i våra dagar så många tillfällen att göra sig gällande, att göra sig bemärkt, att man ej hehöfde befara att valmännen skulle behöfva tveka, på hvem de skulle falla med sitt val. Hr Wilander menade, att hr Bergström talade om undantagsfall, ej om det allmänna förhållandet. Mån borde dock stifta lagar icke för undantagen utan för regeln. Häre ter skreds till votering med det resultat att, såsom vi ofvan nämt, komiterades förslag blef antaget.