med bedröfvad men resignerad ton. Jag vill lemna styrelsen öfver ett folk, som genom sin feghet och trolöshet gjort den förhatlig, och afstår från en äretitel, som blifvit en lögn öfver det bittraste slafveri. Hvad! Har jag då icke mer en kunglig gemål ? Ni har en tillbedjande make! Och Johan Casimir tryckte hennes hand till sina läppar. Polen ingen regent? Det finnes ingen spira så tung, att ej tusende händer utsträckas efter den. Arma land, arma folk, det är i nödens stund I öfvergifvens af den, som är kallad att upprätthålla er ära och anseende! I ären ett skepp, som skall krossas af klipporna, emedan styrmannen tröttnat på sin plats. Den skall ej länge blifva -tom. Och ett smärtsamt leende åtföljde dessa ord. Bedröfvelsen förvillar er. Fatta er och tag ett värdigare beslut. Utan land, utan folk, hvad skall jag väl med konungatitel. och krona? Nej! Jag vill nedlägga begge medan jag ännu kan det. Och ni, min dyra gemil, är för högsinnad att ej gilla detta enda bruk som står mig åter af min kungliga makt. O, Casimir, det är icke endast er olycka, det är också er förnedring jag måste begråta! Och drottningen drog den slöja, som betäckte hennes hufvud och som hon kastat tillbaka öfver sina axlar, ned för sitt ansigte. Spara edra tårar för det land som burit en Radziejowsky., sade konungen med ädel värdighet. s Drottningen gemombäfvades af en rysning, Förhatliga namn! utbrast hon, skall då det bestämma Polens öde? Nej, Casimirl Rättfärdiga icke polska folkets trolöshet genom exemplet af en konung utan tillit till sin egen styrka; ådrag dig icke med ditt lands förakt din motståndares åtlöje. Vänd em och besegra dina fienderle Utan härar, utan fästen. (Forts.)