IV. De kungliga makarne. Besegrad af sin fiende och öfvergifven af sitt folk, hade den olycklige Johan Casimir flyktat från sitt rike in i Schlesien till Oppeln, der stadens styresmän med berömvärd , gästfrihet och deltagande för den beklagansvärde monarken uppläto rådhuset till bostad åt honom. I samma mån motgångarne aflägsnat menniskorna från honom, hade: också han aflägsnat sig från menniskorna och lefde här, utan att lemna någon tillträde till sin person, i en eremitlik ensamhet med sin olycka, sin förödmjukelse och sina dystra tankar. Öfvergifven och, som han trodde, utan ett bjerta med deltagande för bans smärta, satt han i sitt rum, blek och nedtryckt under förtviflans känslor, med pannan lutad i handen, då dörren öppnades och han såg en qvinlig gestalt inträda. Det var drottningen. TI stället för den franska snitten, som hon annars alltid brukade på sina kläder, bar hon nu en drägt, fullkomligt efter polskt bruk och svart från hufvud till fot. Den hårdt åtslutande korsetten, som så fördelaktigt aftecknade lifvets form och rundning, den kortare kjolen, som lemnade den lilla foten full frihet att ådraga sig beundrande blickar genom sin utmärkta bildning, och de vid armvecket slutande ärmarne, som ingenting dolde af handens och armens bländande hvithet och fina proportioner — allt detta var utbytt mot en fotsid klädning, som idjupa veck omslöt den höga gestalten och endast medelst ett bälte omkring lifvet visade dess smärta form. Vid det Johan Casimir igenkände henne, brusto honom tårarne ur ögonen, och han störtade i hennes famn, under det han snyftande utbrast: Min gemål, min dyra gemål, hvad har förmått er att uppsöka mig i min flykt, mitt elände? 2 sMina pligter som er maka, min konungl svarade drottningen och upplyftade hans hufvud, som han låtit sjunka mot hennes axel. Teke konung mera sade Johan Casimir