väg jag skulle taga, låg ett jesuiterkloster; der beslöt-jag att deponera de små barnens Jag berättade för de goda fäderna alltokvad främlingen sagt mig, öfverlemnade till dem hans bref, för att kunna tjena till ledning vid de efterspaningar, som jag ålade dem att låta anställa, och anförtrodde dem slätligenschatullet, hvilket, utom tiotusen dukater, innehöll åtskilliga andra dyrbarketer, hvilket allt borde garantera dem en riklig belöning för den barmhertighet och möda, som af dem kräfdes, Efter sålunda förrättadt ärende fullföljde jag min väg och bestämmelse. Armens rös relser återförde mig aldrig mer till dessa träkter, och efter krigets slut drogs min bana likaledes åt helt andra håll. Först för tvenne år sedan, då jag beslutit att öfver Wien och Ungern företaga en resa till Österländerna, föll det mig-in att, tagande vägen genom Schlesien, besöka jesuiterklostret och inhemta hvad som blifvit af de båda barnen, Jag fann dem der qvarännu, men i stället för barn tvenne aklinger, blomstrande af-kraft, helsa och skönhet. Jag frågade abboten om: frukterna af bangs efterspaningar? Han svarade att de blifvit inga och att himlen således i de begge ynglingarne afvunnit verlden tvenie åf sina rof, Vidare frågade jag hvar guldet tagit vägen, hvilket jag likaledes. förtrott i hans Vård, och kom af de svar han lemnåde, eller snarare af det sätt hvarpå han undvek att lemna några. till begrepp: deraf att han räktade: det såsom ett af Herranom försedt offer åt det heliga klostret. Allt, hvarom jag bestämdt erhöll någon upplysning, var att klosterbröderta, afde olika minnen och vanor som barnen ådagalagt, funnit bekräftadt hvud jag af. vissa anledningar äfven förmodat, nems ligen att:de icke vore bröder, eller: som. såJana betraktat hvarandra då de inkommit i klostret, samt slutligen att de nu vore bestämda att upptagas i dess tjenst, (Ferts.)