Aftonbladet – 30 oktober 1858, sida 1

tvenne ansigten; en panna atttrotsa förtalet med, och en samvetet; ett par ögon att sluta till öfver. vanäran, som åtföljer en förrädare af sitt land, och ett par att hålla öppna öfver de fördelar, som förräderiet kunna bringa; en mun för att bita från sig gamla fiender med, och en att le med mot nya vänner. Men, ers majestät, så utrustad vinner man med en half sväng en dubbel frontförändring. och ...n : Du pratar bort ditt ärende, och den väntande lär i sanning icke prisa din skyndsamhet. Släpp honom in! Oaktadt sitt missnöje sade konungen detta med en raera afgörande än vredgad ton. Kammartjenaren lydde, under det han föl sig sjelf brummade: Gifve Gud jag finge upplefva den dag, då min befallning lydde att stänga konungens dörr efter honom föl sista gången ! Tjenaren, som vågade så mycken frispråkighet med sin konungslige husbonde, var en gammal pfaltzare, hvilken tjenat zweibrickiska huset från sin ungdom, sett Karl Gustaf i vaggan, vaktat honom i hans barndom, åtföljt honom på hans ungdomsresor och mången gång bevittnat kampen af hans ensliga stunder på den tid, då han bortträngd, snar sagdt, i privatlifvets dunkelhet, men med ögat aldrig vändt från svenska kronan, måste, för att icke stöta Kristina, underkasta sig förödmjukelser, som kunnat vara bittra för en stolthet med ringare anspråk, samt under alla dessa skiften lärt sig känna hans hjerta och veta, att det aldrig bedrog sig på det rätta eller förblandade det ädla med det låga, om än hans klokhet stundom måste betjena sig af beggedera som medel för genomdrifvandet af hans fattade planer. Efter några ögonblicks förlopp stod den