Aftonbladet – 29 oktober 1858, sida 3

respektera den finska soldatens hemsjuka lynne, och i anledning deraf jemrar sig C. öfver det fasaväckande i detta själarnes hemska inre krig 0. s. v. I sanning, allt vackra komplimanger åt ett folk, i afseende på hvilket förf. vill öfvertyga sina läsare, att det är ett bland de tappraste i verlden! Och vi tru oss ej heller gått för långt, då vi stämplat dylika yttranden såsom enfaldiga, ty hvad är det t. ex. annat än enfald, då förf. på fullt allvar synes mena, att soldaten borde qvarstå endast inom den rote han tillhörde och sålunda blott försvara den koja eller jordlapp han bebodde eller odlade? En soldat från Savolax bade sålunda ej någonting gemensamt med folket i Österbotten och borde följaktligen ej ega något intresse att strida tappert på det senare stället — se der de resultater, hvartill en s. k. finsk häfdatecknare kommer i våra dagar! Låtom oss dock gå vidare. Så heter det om den finska härens tapperhet, att den förnämligaste vinsten deraf var den att finska soldaten tvang eröfraren att respektera finnarnes moraliska integritet och öfverlägsenhet. Och detta säger förf., ehuru han, såsom nyss anfördes, talar om den finska soldatens hemsjuka lynne, ete.! Han fortfar: Det är på den vinsten vialla, som känt och känna lif uti oss. intill denna dag lefvat och lefva. Då kejsar Alexander, besökande den ej långt förut intagna fästningen , Svartholm, gjordes uppmärksam på försvarsmedlens skrala beskaffenhet, yttrade han: Jag föraktar de fege, och ser med tillfredsställelse att våra fiender ej äro det. Hvart skulle det dock tagit vägen med Finland, i fall lenne kejsare ej blifvit försatt i tillfälle att erfara ett sådant nöje genom andra finska tapperhetsprof, än de inom Svartholmen aflagda, och ej hindrad att hysa förakt för den öfvermannade nationen genom andra af henne skördade lagrar, än de, som stucko fram mellan springorna på Sveaborgs murar? Den finska tapperheten i all ära, men synnerligt lättrogen är len, som tager för rent allvar allt hvad kejsar Alexander höggunstigt behagade yttra, då man bör erinra sig att denne höge person ville med hvad medel som helst vinna finnarne, och i sådant fall kostade ett tomt smicker honom icke mycken möda. Det tappra motståndet är likaså ärofullt för svenskarne som finnarne, men i eröfrarens politik låg att med ett visst förnämt förakt ignorera det förra folket, hvarföre man alltid begagnade endast uttrycket finnar — en politik som man för öfrigt gjort bruk af redan sedan längre tider tillbaka. Och på den kroken bet mera än en allvarlig finne. ty naturligtvis smickrade det att se och höra ifven det finska folket — ce peuple brave et loyal, såsom kejsaren så nådigt yttrade — upphöjas bland nationernas antal. I sjelfva verket kan man dock betvifla, om eröfraren kunde hysa alls någon aktning för det finska folket, då han såg huru beskedligt och medgörligt detsamma underkastade sig hans befallningar samt utan minsta knot aflade den äskade trooch huldhetseden. Sjelfva detta numera, såsom det tyckes, till axiom blefna yttrandet, att finnarne hafva 1808 års män att tacka för sin framtids räddning torde behöfva närmare bevisning, och kanske. skall framtiden kasta ett nytt ljus öfver de omständigheter, som förmådde eröfraren, att låta finnarne på papperet och i teorien bibehålla den författning och de lagar, hvilka de från Sverge erhållit. Med allt detta gör sig Cygneeus skyldig till flera inkonseqvenser, såsom då han uttalar sin förtrytelse öfver det sätt, hvarpå kriget leddes, öfver de taktiska misstag som derunder begingos, o. d. Bland annat yttrar han sid. 123: Jag hatar Klingspor med hela innerligheten af min kärlek till det fädernesland, hvars högsta, heligaste intressen han skandalöst komprometterat; jag föraktar honom med all den styrka hans infama sätt att uppfatta och fullgöra sin pligt, medan land och rike iro stadda i lifsfara, ingifver; och jag erkänner ingen annan gräns för mina tadlande omlömen om honom än den, hvarvid skäl och bevis upphöra. Och angående en Jandtmätare, hvilken enligt Holms utsago till ryssarne förrådde Sandels plan att, då han redan var stadd på återtåg, anfalla dem, utbrister OC.: Då hr Holm trodde sig berättigad att utkasta beskyllningen, hvi tvekar han att dervid fastnagla äfven de bokstäfver, som beteckna hvad han hette, den finske gengångaren af Judas Ischarioth, hvilken med berådt mod tog på sin själ sina förrådde landsmäns och sitt räderneslands eviga förbannelser? Väl inse vi att en svensk så både kan och alltid bör yttra sig, men huru kan en finne yttra sig på detta vis? Han borde ju tvärtom, i fall ban hyllar arr Cygnei och Snellmans uppfattning, ända till skyarne upphöja Klingspor såsom den utnärktaste taktiker, likasom den stackars landtmätaren borde, i stället för förbannelser, förtjena de största välsignelser, då han ju genom sitt förräderi bidragit till Finlands beprisade lycka. Hvardera har ju i sin mån bidragit dertill, att finnarne genom den vändning kriget tog upphöjdes bland nationernas antal, och genom krigets utgång uppvaknade ju de nationella känslorna hos det finska folket. Vi sluta här. Kanske finner mången en onödig skärpa i våra ord, men den är ej framkallad af annat än den förtrytelse enhvar måste känna, då han ser historiska händelser och personer behandlade på det mest godtyckliga och sjelfsvåldiga sätt. A. E. Rättegångsoch Polissaker. En öfverseglad roddbåt. Polisförhör har i dag hållits angående den af oss i går omnämda olyckshändelsen, då en mellan FlugRA nd Än KR LL RA LR RER RNE RAA dne