Mannen vid fönstret sprang hastigt upp, och nu stodo de ansigte mot ansigte. Men o ve! Den förmenta Olympia — ty nekom ej att vår artist hade gjort sig allehanda inbillningar angående sin blifvande, så högt rekommenderade följeslagare — den förmenta Olympia stod nu framför honom med svart skägg och des moustaches Republicains,. Den på en gång eldiga, djerfva och oroliga blicken, den kraftiga, ehuru icke särdeles höga gestalten. det befallande och något trotsiga i hans sätt gjorde icke otroligt att den vaksamma styrelsen i honom funnit eller befarat ett deportationssubjekt,, såsom Olympia uttryckt sig. Noga bekant med förhållandena i det land hon nu lemnade bakom sig, behöfde vår unge tourist knappast den förklaring, som den unge fransmannen opåmint afgaf. Han hörde till de misstänkta, och hade länge varit eftersatt af polisen i sin födelsestad. Olympia (hans fästmö) hade genom sin rådighet och sitt mod missledt deras efterforskningar, och under tiden med Felixs tillbjelp hållit honom dold på slottet; hon hade nu slutligen utverkat hans räddning genom lo Monsour... Ja, unge man, sade nu Arthur Bruce -betänksamt, det finnes för närvarande intet annat råd, än att ni — till dess tiderna förindras i ert eget fädernesland, följer med mig och ser er litet om i verlden — dock vill jag icke dölja för er, att det ännu torde dröja länge innan ni kan våga tänka på att återvända till Frankrike. Nej, herreb sade fransmannen häftigt, och hans ögon blixtrade, mina landsmän skola snart göra det möjligt för mig att återvända. Iro mig, de skola icke länge lida... han afbröt tvärt och betäckte sina glödande kinder och flammande ögon med sina händer — det märktes väl, att det var en öm punkt, som vär vidrördes i den unge mannens själ och utt hans stolta hjerta led af andra smärtor än lott saknadens och skilsmessans.. Men, är ni icke orolig öfver att lemna er ästmö så der ensam; fruktar ni icke...x