Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 3

O mai! O mai! O le joli mois de mail Sjöngs nu af de glada Majos och af en oräknelig skara ynglingar och flickor, som jågade genom gatorna, med convallier och hvita liljor i hattar och på bröst. Aftonen nalkades, och folket spridde sig åt olika håll, för att på hvar sitt vis tillbringa det återstående af dagen. Solen sjönk. Med glittrande guld, ljusblått sammet och dunkelt glödande purpur smyckade sig den evigt unga bruden och satte juveler och perlor i sitt. hår innan hon gick in i sina praktzemak på andra sidan de rosenfärgade förhängena i vester. Kom så den sköna, stjernbesådda näktergal och genomtonade provengalska natten! Ensam vandrade Olympia öfver S:t Friffornes kyrkogård. Den var öde, och ingen annan menniskovarelse föll det in att på denna glada dag uppsöka en dylik plats. Denna kyrkogård är ganska ovanlig i sitt slag. Den är nästan helt och hållet betäckt af liksistor, alla at huggen sten; hvilka stå på hvarandra till flera stycken i höjden; locken äro undanskjutna, och i deras fördjupninsar växa nu blommor och gräs. Der och hvar klättra några hvita getter, som läska sig af det regnvatten, som samlat sig på bottnen af de tomma kistorna. Templet, alldeles öfverväxt af slingerväxter, står der med sin grönskande rotunda och luftiga spira glimmande i smaragd och guld och med sin hedersvakt af smärta cypresser; nelanför ligger floden och blickar upp med ilarblåa ögon mot himlen. Olympia satte sig på randen af en aftickt likkista och tog nåsra morqventer i sin hand. Det hade blifvit sent, och ingen messa hölls vid denna tid på dygnet; det oaktadt syntes kyrkan matt upplyst. Olympia gick till den öppna dörren och såg in. Der voro några