Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 3

vackra nationaldrägt — den korta kjolen, s icke afundsjukt dolde de täckt formade, skönanklade fötterna, den svarta tunikan och snöhvita florshalsduken, hvars snibbar lågo i kors öfver hals och bröst! På det högburna hufvudet bar hon en hög mössa af spetsar, omknuten med ett himmelsblått band), hvars ena ända hängde fladdrande ned öfver skuldran, under det att den andra förgäfves sökte fängsla och qvarhålla de rika bruna flätorna, som till dels voro bundna och uppfästade med en nål, men till dels ostyriga gjorde det fladdrande bandet sällskap. Hennes ansigte, huru beskrifves det? För dem, som sett qvinnorna från denna del af södra Frankrike, är det öfverflödigt; för dem, som icke sett den synen, är det kanske utan nytta. Huru kunna beskrifva — hvarifrån tå färger att måla dessa naturens undersköna barn, med grekisk ädelhet och ljufhet, romersk kraft och söderländsk eld? Dessa ögon, som i de skönt böjda ögonbrynens skugga skimra dunkelt som sorgsiden, och som äro så kloka och så varma på en gång, som glöda, icke hett, icke brinna och bränna, såsom man stundom finner hos Söderns barn, men glöda i medvetandet af sin skönhet, leende, stolt och herrligt såsom gazellens, såsom den mörkblå violens! Och munnen, hur den ler och trugar, hur den tyckes hafva cn ljuf hemlighet att på en gång förtiga och förråda, bur den talar med slutna läppar. ! Den rika karnationen, den ädelt böjda nacken, den tmiska och harmoniska gången — hur måla allt detta? Och Olympia var ett praktexemplar af dessa mångbesjungnasköna provengalskor, dem främlingen ännu med förtjusning igenkänner och urskiljer i kyrkan, på promenaden, ja till och med i de husliga, mest triviala bestyr, dem de uträtta med sällspordt majestät och grace. ) Den egentliga frygiska mössan.