Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 2

Vi, som tidigt Fått dess anlet skåda, Måste jemt det skåda, Eller dö. Må din blick mitt Fjerran hemland röja, Må ej sorgens slöja Hölja dig! Fader, moder Huldt min helsning bär du. Helsa! Säg att här du Lyste mig! Gud mig styrker, Fastän skild från dagen, Fast i fjettrar slagen, Är jag fri! När hon slutat talade hon åter några ord mellan gallren, gömde derefter boken i sin ficka samt begaf sig derifrån. Hvarje afton gick hon så till fängelset, som inneslöt den gamle; hon kunde stå hela timmarne derutanför och hviskande intala honom tröst. Hon var den enda solstrålen i hans mörker, hennes röst det enda upplifvande ljud som trängde till hans öra, Vid denna tid på dygnet var gatan föga besökt eller bevakad. Under karnevalen var folket muntert, och när det roar sig, stämplar det icke. 7) Detta kände vederbörande mycket väl, och sågo derföre genom fingret med beskaffenheten af de s. k. folknöjena, hvilka esomoftast urartade till rått skämt och -profanation af allt heligt. Man såg t. ex. under karnevalen huru masker, som prester, buro hostian i mycket verlds) Det är bekant, att under konung Renås regering nästan inga emöter eiler oroligheter uppkommo, emedan han uppmuntrade och befordrade de sköna konsterna, musik och dans samt styrde sjelf till lustbarheter och fester. Den gode konung Renatus! Hans sköna slott, det guldglänsande Tarascon, är nu förvandladt till — fängelse; och Rhöne famnar suckande och gråtande dess sjunkande murar!