Aftonbladet – 28 oktober 1858, sida 2

äfven förutsättes en redan i lärjungens första skolår beslutad predestination för den eller den lefnadsbanan — något, som aldrig kan försvaras af någon som rådfrågat erfarenheten och så lärt känna, huru sent i allmänhet (och med undantag för mera ovanliga naturgåfvor) anlagen och fallenheterna gifva sig tillkänna. Vill man kanske rentaf kasta öfverbord en del läroämnen? Men hvilka? Svårligen kan någon af de vetenskaper, som läras vid elementarläroverken, komma i fråga till uteslutning? Och om äfven t. ex. fienderna till naturvetenskaperna kunde få bort dessa vetenskaper, som omsider på lektionsschemat tillkämpat sig den oerhörda tiden af en eller par lektioner i veckan, hvad vore dermed vunnet? Då återstår att tänka på språken. Vid svenska elementarläroverken läsas för närvarande sju språk. För allmän språkbildning synes detta vara mer än nog, och ur den synpunkten således något böra kunna uteslutas). Man kunde då t. ex. utesluta ett eller flera af de moderna språken. Men om man det gör, månne lärjunger dermed befrias från nödvändigheten att lära sig dem? Eller kan deti vår tid gå an för en bildäd man — han må kalla sig humanist eller realist, eller hvad han behagar — att icke känna åtminstone de tre förnämsta moderna kulturspråken? Det har hitulls ansetts temligen nödvändigt att känna tyska och franska; och, med så ofantligt många och starka skäl, som tala för engelskan, skulle det väl numera gå an att försumma undervisningen i detta språk, sedan det redan — och. med rätta — vunnit ett sådant insteg, att till och med intet fruntimmer med något anspråk på bildning vill vara okunnigt deruti? Men — anmärkes kanske — dessa språk kunna läras privatim, utom den offentliga skolan. Ganska riktigt, men derigenom undvikes icke öfveransträngningen och mångslöjden. Hvad betyder det i sjelfva verket, hvar studierna bedrifvas, om de ändock måste samtidigt bedrifvas? Välan, kunna ej de gamla språken, eller något af dem, uteslutas? Äfven detta låter tärka sig, ehuru vi väl veta att det för de rättroende klingar nästan som ett högmålsbrott. En och annan röst har likväl redan högt uttalat den tanken, och ingen bättre än hr G. Cederscihöld i sin högst utmärkta motion i skol frågan vid senaste riksdag, hvaruti han föreslår de gamla språkens förvisande till universitetet, såsom deras egentliga plats. Viskola. så snart utrymmet medgifver, meddela våra läsare denna märkliga motion, hvilken ur flera än en synpunkt förtjenar det allvarligaste behjertande. Att alla de praktiska svårigheter vid undervisningen, hvilka ständerna önskat få afhjelpta, skulle genom en sådan åtgärd genast försvinna, är sjelfklart; men för vinnande at detta ändamål behsfver komiten uti sitt förslag icke gå så långt. Då det är det samti diga läsandet af alltför många ämnen, som skadar studierna vid elementarläroverken, så behöfver man ju endast vidtaga den utvägen att till tidsföljden åtskilja läroämnena i skolan, så att somliga få studeras en tid,andra en annan tid sedan de förra hunnit afslutas. Om man t. ex. helt och hållet eller väsentligen afslutade de moderna språken och vetenskaperna innan de gamla språken alls eller i någon väsentligare mån begynna, så undveke man mycket enkelt de ifrågavarande olägenheterna, utan förfång hvarken för realister eller klassicister. Derpå svaras visserligen åtskilligt om nödvändigheten att i god tid börja studium af latinet; men hvad lärer erfarenheten? För några år sedan ansågs det alldeles oundgängligt, så vida latinet skulle kunna utöfva sin all bildning grundläggande inflytelse., att dermed börjades redan i första, ja förberedande klassen, der förberedande klass fanns, således vid gossens 7:de å 8:de åldersår. Uti den nya skolstadgan (som åtminstone i denna punkt icke rönt någon opposition) har man ansett sig, utan mehn tör besagde grundläggande inflytelse, kunna uppskjuta börjandet med latinet till 3:dje klassen, således till gossens 1l:te eller 12:te år. Och skulle det icke vara möjligt att taga ut steget ännu något längre? När man erinrar sig, att vi nu hafva nästan total brist på utmärkta latinare och greker, men att, på den tid sådana verkligen funnos, det var ingenting mindre än ovanligt att man började lärda studier vid 135 å 16, ja mången gång öfver 20 irs ålder — började med grammatica latina och dess paradigmer — så synes man verkligen vara berättigad att sätta sådant i fråga. Men vi måste för denna gång afbryta detta ämne, till hvilket vi inom kort torde återkomma. ) Det bör anmärkas att ständerna i sista riksdagsbeslutet särskilt påpekat behofvet af någon inskränkning i språkstudierna. Sedan kammakaremästaren i Stockholm Robert Chave anhållit om ett reseunderstöd för att i