Aftonbladet – 27 oktober 1858, sida 2

fönstren kastade fantastiska skuggbilder in bland kyrkans pelare, med sina vigvattensskålar, -dödskransar, trofger och uthuggna filigramser iträ: englahufvuden med uppblåsta kinder och korslagda vingar, dödskallar med korsade ben, nunnor med korsade händer, korsande biskopar med höga mössor, lamm med kors på fanor m. m. Äntligen släcktes ljusen, folket troppade; af och dörrarne tillslötos. Från bakom högaltaret framträdde en ung man, klädd i en mörk blus och med en stor nyckel i handen. Ett välsignadt långtrådigt pladder, lou sermoun de mossou! mumlade han, hvad i alla helgons namn kan sådant vara godt för? det begriper jag inte, så sant jag heter Felix! Det var verkligen Felix, som likväl icke i närvarande stund gjorde skäl för sitt namn. Han kände sig tvärtom rätt osäll-då han påtände lyktan och gick att sätta nyckeln i dörren till sin aflidne matmoders sista hvilorum. Icke heller hade det nyss afhörda talet om heliga trappor, grottor, pretorer och lampor tillvägabringat någon helsosam förändring i hans profana sinnesstämning och förehafvande. Han sköt raskt upp dörren, klef trappan utföre ochbefann sig inom några ögonblick framför den nyss tillslutna kistan, som stod på en sarkofag. Han aflyfte locket, och efter att hafva gjort korstecknet öfver sin f. d. patronessas bröst, afdrog han, utan att kasta en blick på hennes ansigte varsamt, men beslutsamt några ringar, som blixtrade på hennes hand. Han höjde lyktan för att bättre kunna spänna af halskedjan! med korset af briljanter. Detta behöfver du icke mera, mumlade han vid sig sjelf och lutade sig ned, för att efter förnyadt korstecken lossa halskedjan. Den satt såsom om den grott fast. Han ryckte och ryckte, men det halp intet: korset låg der och