Aftonbladet – 26 oktober 1858, sida 2

— En kärlekshistoria. En ung sicilianare hade för två år sedan uti Neapel förälskat sig i en af de ryktbara violinspelerskorna systrarne Ferni. Han uppsökte deras far. samma dag som de skulle afresa från Neapel, och framstälde sitt friareärende, upplysande att ban var egare af 20,000 francs i årlig ränta. Hr Ferni lofvade honom sitt samtycke, såframt dottern icke hade någoting deremot, hvarpå sicilianaren aflägsnade sig och lät icke på två år höra af sig. Eftar förloppet af denna tid skref han till fadern oeh frågade om denne ännu stode vid sitt löfte, men erhöll intet svar. Då hr Ferni med sina döttrar kort derefter begaf sig till Milano för att gifva konserter på teatern Santa Radegonda och i la Scala, infann sig friaren en dag uti deras bostad, hotellet della Bella Venesia. Virginia Ferni, den, hvilken han egnade sin hyllning, sade honom då att hon var oändligt smickrad af den ära han gjorde henne, men att hon beslutat förblifva ogift. Är detta ert sista ord? frågade sicilianaren, Ja, min herres, svarade Virginia. Sicilianaren tog då fram ur fickan tre bref, dem han kastade i Virginias knä, och stötte sig sedan en dolk i bröstet. I hela Milano talar man au icke om annnat än denna tragiska händelse. Detra brefven voro adresserade: det ena till polisen i Milano, af innehåll att han sjelf och ingen annau förkortat Hans lif; det andra till hans mor, i hvilket han förklarade det han icke kunde lefva utan sin äskade, och det tredje innehöll ett testamente, hvari han gaf hälften af sin förmögenhet till Virginia och andra hälften till ett institut i Neapel; Siciliaharen är omellertidgickefdöd, ebura mysket farligt sårad,