Aftonbladet – 25 oktober 1858, sida 2

baka. Men vi väga pästa att en Iirihet, sadan som denna, noga öfvervägdt alldeles icke är någon frihet. Friheten, sådan vi uppfatta den i England, är någonting mer än en gåfva, eller en tillåtelse, någonting mer än åtnjutandet af privilegier, som makten den ena dagen beviljat och som makten den andra dagen lika lätt tager tillbaka igen. Friheten är en vana, en öfning, en förmåga, som, der den verkligen finnes, har sin bostad icke i furstarnes bröst, utan i folkets vilja och enhet; och det är samma skilnad h emellan denna och den frihet, hvilken Preussen hoppas få, som emellan den vilde springaren i Ukrän, hvilken aldrig känt någon ryt: tare, och den tamda hästen, utsläpt för att roa sig i sin herres täppa så länge det behagar hans herre. Det bästa kriterium på ett folks förmåga att verkligen åtnjuta frihet är kanhända dess förmåga att bibehålla den. De, som begagna henne väl och förståndigt, komma sannolikt att längst behålla henne. Vi böra icke förgäta, innan vi tillstå att vi äro på väg att se ett nytt England uppstå på Rhens, Oderns och Weichselns stränder, att Preussen redan två gånger — den ena gången vid befrielsekrigets slut, och den andra gången under 1848 års revolution, fått högtidligt löfte om konstitutionel frihet, och att det vid båda tillfällena visat sig oförmöget att bibehålla denna -gåfva. Låtom oss hoppas bättre lycka den tredje gången, men Ilåtom oss också iakttaga måtta i vår förväntan. i det vi påminna oss det samhällstillstånd och den styrelsetillstånd hvarur,enligt hvad man vill komma oss att tro, konstitutionel frihet är på väg attuppstå. I Preussens institutioner söka vi förgäfves efter den öfning, som gör menniskoi förmögna att emottaga och ståndaktiga nog att qvarhålla friheten. Allting kommer ofvanifrår och ingenting nedifrån. Hela nationen bar passerat genom militärsubordinationens destilleringspanna; regeringen har sin, hand med i allt, allting är reduceradt till en formel, en regel, em order. Folket behandlas såsom pjeser, dem man godtyckligt kan röra på det stora schackbräde,som de kalla sitt fädernesland. Uppfostran är allmän, det är sant, men denna uppfostran är lika mycket ett ämne för reglementerande och exercering och formande, som soldatens vapenrock eller skapnaden på hans gevär. Man lärer folk läsa och skrifva, emedan de måste lefva ibland pass. certifikater och formaliteter af alla slag, hvilka de tyvärr behöfva förstå. Intetland har mera fullständigt fallit i byråkratiens hand än Preussen. Der råder en passion för reglementerande, och man bortslösar sitt lif med att lämpa sig efter narraktiga rfeglor, uppgjorda af andra, i stället att hvarje menniska borde följa sin egen vilja och sitt eget omdöme. I sanning, i Preussen har man hittills blifvit allt för mycket exercerad, förläsen, för lärd. för mycket regerad, och det må förlåtas o-s, att vi i dessa otvifvelaktiga fakta se ganska stora svårigheter i vägen för det tusenåriga rike, på hvars omedelbara tillkommelse man vill nödga oss att tro. Så mäktig är byråkratien, att den har innehaft ett betydligt antal platser i riksförsamlingen, och nationen har verkligen tålt att i stor massa vara representerad af sina egna aflönta tjenare. Dessa äro de svårigheter, med hvilka regenten har att strida, och det är nödvändigt att taga desamma i betraktande, på det att icke öfverdrifna förhoppningar mäste uppstål och icke nog: rättvisa göras åt prinsens ansträngningar. Här är det åter något skäl ati antaga, att iman väntar sig mera än förnuftet kan gilla. Prinseu af Preussen är en man af hög ära och stark pligtkänsla. Han saknar sin broders lysande egenskaper, och er på mysticism och debattism trött nation ser en icke så obetydlig merit härutinnan. Men ingenting under prinsens tillryggalagda bane gifver tillkänna, att han eger denna förmåga att befalla, hvilken kan sätta honom i stånd atttaga ita med en sådan uppgift som den Preussen erbjuder — en nation, som önskar frihet, men saknaar denna vana och öfning. som gör henne varaktig — en reaktionär aristokrati, och en wvisiterande, snokande, exercerande och reglementerande byråkrati. Ingen bör tro, att prinsen af Preussen, äfven om han skulle förafskeda de nuvarande statsråden och ersätta dem med män af det liberala partiet, hade derigenom löst den svårighet, som ligger framför honom. Tillvaron af en sådan kamarilla som den, för hvilken v.-Gerlach står i spetsen, är icke orsaken till, utan syn ptomet af det sjukliga samhällstillståndet i Preussen, och de liberala måste förestå styrelsen ganska mycket i samma stil som deras företrädare, såframt de icke vilja gå till botten af saken och afvänja folket från att exercera sina medlemmar i utöfningen af deras moraliska, sociala och politiska pligter. Vi hafva sagt detta, icke emedan vi äro fientligt sinnade emot, utan emedan vi önska hvarje framgång åt det företag, hvilket nu ligger framför prinsen af Preussen, men vilja varna allmänheten i detta land för oförnuftiga anticipationer, hvilka säkert skulle bli åtföljda af en lika oförnuftig underskattning. Vi hafva inskränkt oss till den ire politiken i Preussen; i utländska affärer hafva vi rättighet att hoppas, och hoppas verkligen mycket mera: vi hafva hvarje skäl att hoppas att Preussen hädanefter alltid skall lägga. sin vigt i civilisationens vågskål emot barbarismen, och att dess politik måtte finna bättre föremål än detta ändlösa käbbel, som utgör en förebråel:e, en sysselsättning och en förtjusning för diplomatien af secunda qvalitet. boom Se — K. M:t lärer hafva bifallit rikets ständers beslut om lag mot bedrägeri. — Komiten för skjutsningsväsendets organisering har beslutat att af vederbörande ilänen infordra svar på ett antal af komiten uppsatta frågor.