Aftonbladet – 23 oktober 1858, sida 3

ntla på GUCNHa UOTUA, A8 OL ar DEVISallL att de vid de sista valen vägrade absolution it dem, som hade röstat för regeringens kanlidater. Attentatet mot kejsar Louis Napoleon har sifvit denna klerikalt-aristokratiska tidning en y fart. Hon har af detta tagit sig anledning att fara ut emot de liberala och påstå, utt alla konstitutionens vänner predika konungamord. Hvarje yttrande rörande motiverna iill-en i-sig-brottslig. gerning förklaras såsom försvar för konungamordet. Detta Armonias skrän mot-alla konstitutionella har naturligtvis föranledt motpartiet att försvara sig. Detta försvar kan icke annat än med allt skäl ådraga sig uppmärksamheten. Det visar, huru väl man äfven i Italien förstår att skilja emellan religionen och kyrkan. Den förra behandlas med största vördnad och erkännande, under let man oförfäradt lägger i dagen kyrkans nissbruk och bevisar, att det tvärtemot är kyrkan och hennes tjenare, till och med den xfelbäre påfven, som predikat och försvarat xonungamord. Den ädle markisen af Azeg:io yttrar i en skrift mot den från påfven utgångna bannlysningen. af dem, som tagit del i uppbäfvandet af klostren i konungariket Sardinien, att kyrkan i Rom förfalskat let naturliga samvete, som religionen förehåller. oss, genom det konstlade samvetet. wbsolutionen. Utförligare utvecklas detta ämne fen sardinsk tidning, LOpinione, i hvilken let bland annat säges: De politiska morden äro ingenstädes talrikare än i den af den ofelbare påfven beherrskade Kyrkostaten, der annars de fiesta röfverier egt rum, hvilka nu lemnat rum för de politiska morden. De nu vanliga morden begås mot embetsmän, polis, spioner och isterrikiska soldater, ehuru der naturligtvis ingen liberal tidning läses, på hvilken man härför kunde skjuta skulden. Likväl får man der höra öfverallt: Den eHer-den har förtjent ett dolkstyng; och när det skett, finnes intet vittne. Det är naturligt, att man genom fastlagsspis och mer sådant kan ställa sitt samvete tillfreds, och presterna fråga alltid iförsta rummet efter iakttagandet af kyrkans bud: men om Guds bud är mindre fråga. Det naturliga samvetet har ingifvit menniskan rättskänslan; när derföre i Kyrkostaten lagarnes skydd mot begången, orätt förgäfves anropas, när de makthafvande sjelfva begå orättvisor, när de mäktiga, de privilegierade. ostraffadt kunna göra orätt, då ser folket intet annat medel: än att sjelft förskaffa sig rätt och sätta sig i stället för den lagliga makten. Men när en teokrati till och med missbrukar religionen till ett verktyg för orättfärdigheten. till att befordra spioneri och utplåna den naturliga sedekänslan — då gripes-man af förtviflan, och ett våldsamt krig mot det förmenta godtycket förekommer den råa menniskan naturligt. Under de sista 10 åren, sedan påfvens verldsliga makt genom Österrikes och Frankrikes härar blifvit återstäld, har ingenting skett för att tillfredsställa Kyrkoståtens folks billigaste önskningar. Från denna tid har denna makt fortfarande behöft tvenne främmande härar, för att hålla sig uppe, då de -proprio motu i Gaeta den 12 Sept. 1849 gjorda löftena icke gått i fullbordan. Man hade lofvat församlingarne att få välja sina församlingsföreståndare och attförbättra lagarne; men af allt detta har dock ingenting skett, och ehuru nästan öfverallt benådningar hafva egt rum, så har dock till och med-den: österrikiske kejsarens höga exempel icke kunnat inverka på Hans Helighet. Hvilket -begrepp kan man göra sig om rättvisan hos en regering, der svåra straff äro lagda på öfverträdelsen af fastlagsstadgarne. och der ännu 1855 åsneridningsstraffet blifvit iterstäldt? På detta sätt bar denna presterliga regering bragt de sedliga begreppen i förvirring hos folket och framkallat den öfvertygelsen, att lagarne: icke mer förunna något skydd, och att man derföre är tillbakasjunken i barbariets tillstånd, så att bvar och en är hänvisad till sitt sjelfförsvar. Häraf kan man förklara sig, huru de häftigaste lidelser och de högsta och ädlaste känslor kunna råda bredvid hvarandra, hat mot regeringen bredvid den mestlågande kärlek till friheten, känslan för rättvisa bredvid brott, som med rätta förtjena straff. Sålunda har teokratien på det förderfligaste sätt nverkat på moralen. Härtill kommer den läran, att ändamålet helgar medlen och att man vid afrättandet af svåra förbrytare är van att säga: Han dog som en from kristen ; kyrkan har förlåtit ho10m,; -alltså-har äfven Gud förlåtit honom. Det skadliga inflytandet häraf hår en annan idning, CL Unione, gjort till ämne för en artisel, hvari historiska fakta framdragas, hurn Bartholomeinattens mord blefvo firade af påfven Gregorius XIII genom Te Deum, jubileum och processioner, buru mordet å Henric III al nunken Clement blef utaf kyrkans män uppnöjdt och beprisadt såsom en högsinnad, ädel Serning, ja huru-påfven sjelf, Sixtus :V,samnankallade ttt konsistorium, hvari han höll tt tal, i. hvilket han beprisade detta lönnord såsom en utomordentlig wuch undransvärd gerning, jemförlig med sjelfva Kristi insarnation och uppståndelse. Dock är det icke ensamt, fakta: ifrån. förlutna -sekler,-som de italienska tidningarre i letta hänseende behöfva andraga. I eni flera idningar aftryckt berättelse från-Belogna—söses det: Det är en erkänd sak, att de flesta önmord förefalla i Italien; men dolkens rättisasär en uppfinning af presterna. Är 1849 pegingos-is Kyrkostaten de största åldsamheer af prestpartiet mot de liberala, och de, om hade nedstuckit sådana, betaltes af en