Aftonbladet – 23 oktober 1858, sida 2

förstånd. Det låg ett mildt allvar i den blick hån häftade på den spenslige och bleke unge mannen, som befann sig framför honom. I den blick, hvarmed baronen såg upp till den gamle, låg. ett nästan ödmjukt. uttryck. Det förefaller mig som Alfhildas far vore den rätte domaren öfver mitt lif, började.barönen, liksom jag icke cgåe rättighetatt njuta någon lycka förr än han: sagt. mig: Jag förlåter er. Ni har försonat ert fel, blif lycklig ! Derföre står jag nu här och frågar: Kan ni af hela ert hjerta förlåta manuen hvad ynglipgen bröt? Kan nisse mig lycklig, utan att vredgas på den,som tillskyndat er så mycken sorg Det kan jag, unge man. Gubben räckte honom handen. Jag har ju sagt: den der förlåter, honom skall varda förlåtet; och jag förlåter er af allt mitt hjerta. Jag gjordedet unider utbrottet af -min första smärta; Huru mycket heldre nu! Ni har ett ädelt hjerta, Ni har känt er förkrossad och ångerfull; hvad mera kan jag fordra? Mitt hat, skulle det väl förmå göra det skedda ogjordt? Nej! Det skulle endast förbittra min sorg, göra mig oförmögen att hemta tröst ur Skriften, då jag deremot nu vet att jag handlar, tänker och känner såsom det anstår en Kristen. Gud beskydde er och göre er lyckliga se der hvad Alfhildas far har att säga er; och på mitt hjertas rörelse erfar jag att-hon från sin himmel med glädje skådar ned:på oss. När ni sjelf en dag blir far, så lär edfa sönersätt icke för ögonblickets passion uppoffra en hel familj, och nu frid och glömska. Baronen tryckte detitgröfra handed af: Alf: Hildas far till sinacdläppar, rörd af den milda och försonande anda, som HKvilade öfver den simple arbetärens ord Denäa rörelse var ett uttryck Af satin vördnad för den gamle, som