Aftonbladet – 23 oktober 1858, sida 2

hviskade Hagar med, sm milda klara stämma, Skall du aldrig med undergifvenhet bära ditt -öde?. Lifvet, min vän, är: ju en öfvergångsperiod, och hvarken dess sorger eller fröjder böra så kunnä fängsla vår själ, att vi glömma fästa tanken vid det höga ursprönget af vår tillvaro,. Hon lade sin ändra hand på den af: hans, som höll hennes innesluten i sin. — När jag är borta, Albert, tänk på den stackars judinnan, såsom. på en vän, en syster, :och sök dig -en-maka, vidhvars sida du sedan Kan vandra, med hvilken dukan tala .om mig. — Ack! Du vet ju att. din lycka äfven bortom grafven skall skänka min ande frid och glädje. Du var min hela verld på denna jord; men du fick ieke blifva min make; emellan oss reste sig skilda: trosläror och bjödo att vi skulle lefva åtskilda, Men du var min styrka under plågans dägar, min stolthet och min lycka under helsans, och du skall blifva det sista föremål vid hvilket mitt prustna. hjerta fäster sig i den sista kampen. Skall du icke. ega mod att bära ödets vilja Jå hoppet att du en gång skall blifva lyckig, skall göra döden ljuf för Hagar? Hagar, sade: Albert och lutade sin bleka panna emot hennes händer; du känner icke den man, icke det hjerta som älskar dig. Du, med din på en gång glödande och veka själ, kan icke fatta ett sinne sådänt som mitt. Af naturen danad. utaf föga känsliga ämnen, nårdnade allt vekt inom mig under min mors andledning. . Min. själ antog en prägel af rnfast oböjlighet. Godhet, ömhet, mildhet sände. jag sicke. . Medlidandet var. för mig rämmande, jag var vrättskaffens, det var allt, Nå väl; barn, när-ett lynne sådant som mitt ippglödgas af kärleken och jernet blir eld, lå sker det blott engång ilifvet. När du r borta, när idöden -sköflat .det-enda jag älkat, då skall den flytande eldströmmen sval