Aftonbladet – 22 oktober 1858, sida 3

indikativus konjunktivus, imperativus och infinitivus en modus för hvarje af de bjelpverber, som bestämma modus. Således utmärker hjelpverbet Måste, att nå got nödvändigt skall ske, och dermed bildas alltså ett slags nödvändighetssätt, t. ex. jag måste kalla. — Hjelpverbet Böra utmärker, att något bör ske, och bildar således ett förmanande sätt; t. ex.jag bör kalla. — Hjelpverbet Kunna utmärker att något möjligtvis kunde ske, och bildar således ett möjlighetssätt; t.ex jag kan taga. — Hjelpverbet Vilja utmärker, att man vill att något skall ske, och bildar således ett wiljande sätt; t. ex. jag vill taga. — Hjelpverbet Låter utmärker, att handlingen sker genom andra; t. ex han låter taga. — Hjelpverberna Lära och Töra ut märka en gissning och bilda sålunda ett gissande sätt ; t. ex. han lär kunna, du torde finna 0. 8. Vv. — — — Dessa alla modus (sätt) gränsa nära intill hvarandra och utgöra en kedja af uttryck för händelsen från des: nödvändighet, ända till fullkomlig ovisshet, t. ex. Måste utmärker nödvändighet, Bör pligt, Får tillåtelse, -Må medgifvande Kan förmåga, Vill böjelse. Lär sannolikhet, Tör gissning., — Der har vi således redan åtta olika modi uppgifna! Otaliga skulle kunna tilläggas; ty genom samman ställning af två eller flera verber skulle svenskan liksom andra språk, kunna utmärka en mängd är ytterligare skiftningar af sätt, hvilka ej utan ren orimlighet i formväg skulle kunna med böjningar åstadkommas, . såsom t. ex. jag torde kunna vilja komma 0. 8. v. 0. s. v. Jag vet, att äfven de gamla språkena i viss mån kunde begagna omskrifningar till uttryckande af skiftningar, som ej genom böjningar kunde återges — men hvarför? Jo, emedan. som sagdt, språket redan i språkhistoriens dagning kommit till insigt af det orimliga och gränslösa i sitt sträfvande att bilda böjningsform för hvarje tänkbar ordets (begreppets) ställning. Huru litet böjningsformer för olika sätt (modi) är oumbärliga bevisas bland annat deraf, att nästan intet språk hvarken har, eller haft någon serskild böjningsform föt det frågande sättet (interrogativ); detta sätt, som dock är så bestämdt olika de andra! Men när man talar utmärks det otvetydigt af röstens tonfall, och i skrift genom ett enkelt tecken (?). Hvad skulle man då med en vidlyftig böjningsform för ett ändamål, som genom så enkla medel vinns lika säkert? Jag förutser, att man skall invända, att hela den mycket omtalade formförenklingsrörelsen ej utgått från en inre orsak, ett vaknande inre medvetande af formernas onödvändighet; utan från en yttre anledning, neml. beröringen och sammanblandningen af olika språk, som hade olika formbyggnader, vid hvilka sammanstötningar det händt, att alla de sammanstötande systemerna ramlat, eller mer eller mindre skadats. — Det kan, praktiskt taladt, vara aldeles detsamma om man anför detta skäl, eller det andra. Resultatet blir alltid, att alla språk af vår stora språkstam under alla tider, och hos alla folk, allt mera och mera, af en eller annan orsak, funnit sig föranlåtna att bortlägga dessa krångliga böjningsformer och att ersätta dem med enkla omskrifningar. — Såsom säkert kan man dock anta, att ej denna yttre händelse, sammanstötningen af olka språk, varit grund-orsaken till formförenklingen, utan att den endast varit ett af de kraftigast påskyndande medlena. Utan denna yttre omständighet hade förenklingen gått långsammare, det hade troligen varit hela skilnaden! Om formförenklingen ej hade en inre förnufts-orsak, så är det aldeles otänkbart, att icke den stigande odlingen skulle hejdat denna förenklings-rörelse i stället att, såsom vi sett af redogörelsen för tillståndet i de högst kultiverade folkenas språk, påskynda densamma. — Ja, om tillvaron at böjningsformer varit en för alla tider giltig, i förnuftet grundad nödvändighet, i stället att den blott var en öfvergångsformation, betingad af språkets utvecklingsrörelse, så är det aldeles gifvet, att odlingen, långt ifrån att bortslipa böjningarna såsom knaggliga lemningar af råheten, tvertom skulle allt mera utvecklat desamma; och om ändock genom någon yttre sammanstötning af språk det gamla böjnings-systemet blifvit krossadt, så skulle odlingen då, utan allt tvifvel, så snart stormen varit förbi, börjat att bilda nya böjningar i stället för de förlorade. Att ett sådant nybildande alls ej varit omöjligt, om det varit af förnuftet påkalladt, bevisas bland annat af vår nya passiv-bildning. — Men böjningsformerna hade ej sin rot i en ovillkorlig behöflighet, och derföre, i stället att utgöra början till allt flera och flera nya formbildningar kunde passivet ej ens bibehålla sig sjelft oförenkladt, utan hemföll genast under den allmänna förenklingslagen, (Artikel XI). M. e. o. hade språket behöft böjnings-former, så hade det ofelbart skaffat sig sådana! Nu deremot, långt ifrån att sakna de aflagla böjningarna, fann det sig väl af förändringen; ty det märkte, att det med de nya enkla medlenå kunde lika väl som förr, och enklare än förr, uttrycka alla tankens skiftningar. — När härtill läggs, att (med undantag af reduplikation), alla dessa beprisade böjningsformer, såsom förut är visadt troligen från början icke var någonting annat är stympade sammansättningar af flera ord eller ordrötter, d. v. s. ett slags omskrifningar, hvilka omskrifningar de nyare språkena dels upplöst tatt delarna undergått förändringar är naturligt och förut tillkännagifvet), dels ersatt med andra dylika, så bör — eller åtminstone borde — man slutligen inse, att språket blott gjort hvad som var dess rättighet, och komma till insigt af det orättvisa och grnadlösa i denna eviga jemmerlåt om språkenas 7.-sämrande, urartande, utblottande på former, sjunkande 0. s.v. och allt genom slarf och orättmätiga ingrepp 0. s. v. hvad allt det heter! — Verldsutvecklingen går visserligen sin gång, i trots af alla sådana protester; den går: sin gång — ingen fara! — Men hvarför skall man göra lifvet surt för sig sjelf med denna ständiga sorg öfver en försämring, som ej eger rum? Hvarför vill man ej slå ögat upp och se att verlden är skön, dess Styresmån god, och att allt, i stort taget, — så i språkligt som andra hänseenden — gått framåt till ett allt bättre och bättre, så långt som någon mensklig kännedom räcker tillbaka i tiderna! — Hvad jag i dessa artiklar åsyftat kan sammanfattas i ett par ord — Jag har velat antyda de hufvudpunkter, i hvilka det allmännt gällande, ordnade talspråket, enl. min erfarenhet, skiljer sig från skriftspråket; samt vidare visa, att då talspråket sålunda uppträder i en enklare form än skriftspråket, följer talspråket troget en förenklingslag, hvilken under årtusenden oupphörligt fortverkat inom hela vår språkstam, — Måhända skall jag framdeles återkomma till frågan; ty ännu återstår att framlägga de grunder, på hvilka jag stödjer min öfvertygelse derom, att talspråket redan för 2:ne sekler sedan hade, i afseende å ordböjningen, i allt hufvudsakligt, bunnit den ståndpunkt, som det nu innehar; så att talspråket kan för sig åberopa ej allenast tillståndet sådant det nu är, utan äfven en ganska gammal häfd. R. v. K. antastas (Insändt.) Hos redaktionen af Stockholms Aftonblad anhålles ödmjukligen om plats för nedanstående: Med anledning af en uppsats i Aftonbladet för d. 14 dennes, deruti åtskilliga anmärkningar göras emot sättet att afleda urinen vid anbringandet af de af mig uppfunna klosetter, får jag upplysa den ärade insändaren, att det af honom uppgifna och klandrade oöttet att leda nmnan I Iandan. Jönagosdnn af mt