Aftonbladet – 21 oktober 1858, sida 3

(Insändt.) Svenska frimureriet afslöjadt. En subskriptionsanmälan. Det torde vara ett: allmänt kändt förhållande, att frimureriet i Sverge efter den svage ordensvurmen Carl XIII:s död (tack väre den då stigande upplysningen) försjönk i en dvala. närmast liknande en dödssömn. Det torde ock vara lika allmänt bekant att detta lyckliga förhållande beklagligen förändrats sedan början af år 1847, ifrån hvilken tid frimureriet hos oss vaknat till sitt förra: lif, så att det numera anses, å-ena sidan, såsom oundgängligt för att vara en god undersåte, och å den andra, såsom nödvändigt för fortkomstå tjenstebanan, hvaraf följt att antalet af dem, som sökt blifva medlemmar af frimurareorden, årligen blifvit allt större. Man har sålunda sett nästan alla samhällsklasser, ifrån statsråder och biskopar ända ned till extraordinarier och studenter, täfla att der inträda. Det är ock kändt, att särskilta beskickningar afgått emellan de olika länderna i och för frimurareärenden, och att genom en sådan våra vänner och grannar, danskarne, fått emottaga högre ljus och kunskaper i ?den konungsliga konsten?. Sjelfve hafva vi ock denna höst sett nya 1oger uppväxa i ett par af rikets större städer, och huru många som än ytterligare komma att tillskapas, är obekant, men hvad som för den större allmänheten torde vara okändt, är den lifliga meddelelse, som eger rum mellan såväl de inhemska logerna som ock mellan dessa och en stor mängd utländska, samt att särskilta konsuler eller så kallade representanter? för handhafvande af frimufareärenden blifvit tillsatta både hos oss för utländska 1ogers: räkning och-af det svenska frimureriet uti en mängd främmande stater. Man har ock varit i tillfälle se en skrifvelse utgången härifrån, hvarnoti all gemenskap med logerna i Belgien blifvit uppsagd, till följd af några frisinnade yttranden i politiken uti en dervarande loge, och man har sig bekant att motståndet mot religionsfriheten vid sistl, riksdag till en stor del utgått ifrån frimurareorden. Man har sett ganska tvetydiga personer svinga sig upp till ordens högsta grader och göra en lycka, den de på andra vägar icke kunnat upprå, och man har sett ifvern att belöna underdånigheten gå så långt, att till och med ordens högsta grad tilldelats flere