Aftonbladet – 21 oktober 1858, sida 3

BLANDADE AM EN — 5 Komöter. Hvi riktar du din tub från tornet uti qvällen, Du bleke grubblare, der på den dunkla jord? Slår jag med skräek din syn på höga stjerhepellen, Järtecknet, som. för dig bebådar krig och mord? Lägg bort ditt teleskop! Hvad båtar dig att grubbla? Du, stoftet af ett stoft, du, bubblan af en bubbla, Som danas och förgås uti ett fiyktigt ni, Gå, slumra uti ro! Jag är ett stoft som du, Jag är ett vilset flarn på rymdens oceaner, lön sväfvande atom uti ett strandlöst haf, Ett dimmigt embryo bland verldar af titaner, Btt spöke stiget upp ur evighetens graf. Jbändig i min kraft, med än knappt tyglad bana, Jag rusar i den rymd, som inga siffror ana, Från mörkret af en natt, som ingen stråle når, Till outhärdlig glans i solens gyllne vår. Och dock är jag en slaf, som inga vårar glädja, ön slaf af denna sol, en lekboll i dess hand. rasar mot dess makt, jag rycker på min kedja, )ch ändlöst, ändlöst långt jag tänjer ut dess band. len när jag ilat bört till rymdens sista gränser, Der knappt enstjerna lik i fjerran solen glänser, ch tror mig åter fri, då drar tyrannen än På kedjan, som han löst, och jag är slaf igen. Förhäf dig ej, du stoft, af låga jorden buret. Din jord, hvad är då hon? Är hon väl mera fri? sår hon ej snäckans gång, som visaren kring uret, ring samma jättemakt, och solar sig deri? ån boll för samma nyck, en ödmjuk tjenarinna, Blott mera spak än jag, för samma herrskarinna, IJtaf dess nådes sken hon tigger ljus och dag, Ich blygs ej att sig tro mer lysande än jag. Ett klot utaf granit, med snö uppå din hjessa ch i ditt djupa sköt en sjudande vulkan; ved öknar på din kind och, dystrare än dessa, En gördel af den blå,den öde ocean; Ved svartnad yta, bränd af tusenåra lågor, eh multna lemningar af slägten, som likt vågor Blott födas att förgås, — du arma grå planet, Är du en stjerna, skapt för himlens herrlighet? Och dina skapelser! Ett gift i balsamlunder, Btt törne i hvar ros, en tiger i hvart snår; Btt blomster för i dag och dock en orm derunder, Och skuggan af en höst i hvarje flyktig vår; Ett torftigt bröd, förvärfdt med outsäglig möda, Och jermalm i din barm att dina söner döda, Och pest uti din luft att skynda deras mord, är det din fruktbarhet, din rikedom; 0 jord! Och kronan på ditt verk, den stolta menskoanden, Som mäter solars gång och vågar mästra Gud; Hvad är väl han? Ett grand, en myra uti sanden, Borttappad i en vrå af verldars stjerneskrud; Än bödel, som din vall med blod och tårar fuktar, Än offer, som förskrämdt det fallna löfvet fruktar, Och lider, hatar, dör och multnar i din mark; Är det väl han, som nämns en skapelsens monark? Nej, dunkla jord, ej så med öfvermod bekika Det snabba töckenklot, som ilar dig förbi, Fast regellös jag syns, fast vild och hemsk tillika, Jag är mer säll än du, jag är långt mera fri. Jag är en nyfödd verld;som, yngst bland stjernors rader, ön gång skall få min plats bland verldars myriader, Att vittna skaparns makt-långt rikare än du: Din bana löper ut; min förestår ännu. Tolftusen år förgått, sen jag dig sist besökte; Då glödde än din kropp i lavans Kopparfärgs Löst uti ångor opp, än oceanen rökte Omkring ditt öde klot och dina smultna ber. Och när tolftusen år härefter jag dig susar rymdens natt förbi, du lika öde rusar; En bristande vulkan, emot verldstöcknen ut, Och all din dröm af lif, din menskodröm, är slut. i Helsinofars Tidn 1