Aftonbladet – 20 oktober 1858, sida 3

barn, under det dessa yttringar af ömhet hös andra mödrar förbittrade mig mot min egen. Er stränghet hade lemnat alla ädlare instinkter slumrande i mitt bröst, och jag liknade ett fartyg utan. styre, som redlöst dref för vinden. Om jag blifvit uppslukad af passionens vågor, hade detta varit en följd af den köld och herrsklystnad, hvarmed jag, från barndomen blifvit behandlad. Inga frukter växa om vintern; inga ömmare och högte känslor utveckla sig utan kärlekens soråmarsol. Richard blef. den lifskraft som kom mina bättre -anlag. att, knoppas, att bära frukt, och ändå... ändå... moder, lägger du din kalla, rhårda -hand-emeHan våra hjertan.—Albertine tilläde smed7 tår.r: , SÖ! vat; En enda gång mor, låt en enda gång shjertat tala och. låt icke den ensamma dottren förgäfves vid dina fötter tigga om sin lycka och gå, ohörd bort. Har hon icke förtjent att en gång smaka hvad sällhet. är, hons, som släpat. fråm sen kall och ödslig barndom, en bitter och, sorglig ungdom? Det är mitt lif jag af Mamma begär; ty denna hopplöshet skall, döda -mig. i Albertin hade redsjunkit på knä. Hon tystnade. Tyst och orörlig, men blek, stöd professorskan framför henne. Efter en lång paus svarade hon; Sr 5 i Stig upp, och tro en gång för alla att din mor vet hvad som är hönnes pligt, ock att hon handlar i öfyverefsstämmelse dermed. Det har funnits mycketi ditt talj: som bort uppväcka min. barm ; men jag känner attjag handlat rätt, och medvetände deraf lemnar jag dina ord utan afseende; Stig:u —och går att kläda dig; jag vill nu blifva åtlydd. Professorskani drog undan -sinhand och lemnade rummet, rar ;Albertine qvarlåg på knä; några bittra tårar runno-utför hennes kinder ockhon mumlade: