Aftonbladet – 19 oktober 1858, sida 3

TEATER. Vid den afskedssoir, som mll Lindahl i går afton hade å Mindre teatern, uppträdde hön i de båda operetterna En sömnlös natt och God natt granne!, hvari soircgifverskan alltid varit gerna sedd och hörd, föredrog derjemte en aria ur Herman Berens operett Sommarnattsdrömmen, och hade att fägna sig åt mycket bifall och ett par framropningar. Hr Sandstedt hade gjort icke obetydliga framsteg i behandlingen af sin särdeles geda röst, och hr Rohde gaf den harhjertade kustsergeantens rol med en ganska lyckad komik. Le trompette de Marengo är en i sig sjelf föga anmärkningsvärd chansonnette, hvari man först emot slutet tår höra talas om le petit caporal, men den erhöll en viss relief genom hr Drouvilles lifliga och talangfulla utförande. Såväl nämda chansonnette som de af hr Stjernström föredragna bekanta kupletterna om .Korpen och räfven begärdes och erhöllos, åtminstone till en del, omigen. På Ladugårdslandsteatern har ett par gånger gifvits en ny pjes, benämnd Sven och liten Anna,, dramatisk framställning i 3 akter med sång, svenskt original, musiken dels komponerad, dels arrangerad af G. Stolpe. Stycket utgör en skildring af några sidor i vårt folklif, hvars utmärkande drag författaren synes hafva rätt poetiskt uppfattat och på ett lyckligare sätt framställt, än man finner i flertalet af dylika -pjeser, der representanterna utaf folklifvet, hvilket dock borde för det inhemska dramatiska författarskapet utgöra en verklig guldgrufva, alltför ofta framstå blott såsom karrikerade bilder, utan annan nationel eller lokal prägel, än en slokig hatt, ett silfverbeslaget lifstycke, en kort kjol och röda strumpor förmå förläna dem. Att något djupare intränga i allmogens karakter kommer sällan i fråga, och dess på scenen framställda representanter äro vanligtvis antingen åkaredrängar eller halfmoderniserade kavaljerer och mamseller. Mellan dessa kategorier och en verklig karakter från landsbygden är emellertid samma skilnad som: emellan en gatvisa eller ett till slagdänga förvandladt salongsstycke och en af dessa folkvisor, som oaktadt sin enkelhet sällan förfela att tränga till äfven det mest blaserade sinne. Uti den ifrågavarande pjesen se vi åtminstone ett berömvärdt försök att komma allmogens inre skaplynne på spåren, och några af de deri framstälda personerna, såsom mjölnaren Jon Jonsson, Karin och Per samt i viss mån äfven Lars Hansson och hans dotter Anna, framstå ganska lefvande och naturtrogna. Sjelfva intrigen i stycket är visserligen icke af ovanligt slag, men ger åtminstone icke skäl till hågra svårare anmärkningar, emedan händelserna ganska naturligt och otvungetutveckla sig ur hvarandra. De i stycket inlagda kupletterna hörer man gerna, helst då de sjungas på vackra folkmelodier; såsom kompositör synes hr Stolpe icke heller sakna anlag, men några af hans egna. melodier äro dock alltför konstlade, för att riktigtigt passa tillsammans med styckets egen naiva karakter. I afseende på utförandet bemärker man med nöje de lofvande anlagen hos mll Hammarfelt (liten Anna); hr Hallberg utför äfven mjölnarens rol ganska förtjenstfullt, och de öfriga personerna sina roler rätt försvarligt. Hr Ljungdahl är rätt roande såsom drängen Per, fastän hans grimacer Och gester förefalla alltför stereotypa. — Mot sjelfva språket i pjesen skulle vi dock vara sinnade att göra åtskilliga anmärkningar, vare sig att dessa träffa författaren eller skådespelarne, såsom t. ex. förblandningen af substantivernas genus, hvilket allmogens språk på det mest stränga och regelbundna sätt iakttager, och hvilka misstag utgöra en tortyr för hvar och en som eger känsla för språkets riktigbet. Vi tro oss emellertid kunna med skäl uppmana författaren att vidare framgå på den bana, han nu, såsom det synes, icke utan inre kallelse beträdt.