Jenny hade skött sin befattning af sjuksköterska på sitt eget intagande sätt. Var modren sorgsen, då log och skämtade Jenny, led hon, då ingaf hon henne tröst och mod. — Alltid vänlig, alltid leende, omsväfvade hon majorskan såsom en god ande, läste för henne, talade om framtiden och målade den så ljus och klar. Jenny satt icke dag och natt vid sängen. Nej Jenny visste att hon behöfde hvila, öch Jenny hvilade när modren sof. Detta gjorde att majorskan alltid såg dottern frisk och blomstrande, full af hopp och förtröstan, och just detta var det som påskyndade läkningen af såren och underlättade läkarens bemödanden, Den, som med sann vänskap och outtröttligt deltagande sökte uppfylla Jennys minsta önskningar, var baronen. Hans vänskap och hjertlighet under denna svåra pröfvotid för Jenny gjorde ett djupt intryck på henne. Alla hans grannlaga bemödanden att mildra det sorgliga och förskingra dysterheten af denna tid för Jenny inpräglades i hennes minne outplånligt. När det nionde dygnet efter operationen var förbi, skref Jenny och omtalade allt för fadern, bifogande den glada och hugneliga trösten att hans Malin var utom all fara. Jenny kände fadern och visste, att så fort han fick detta bref skulle han genast begifva sig på väg och vara att förvänta till hufvudstaden, för att öfvertyga sig att hans hustru verkligen lefde. Jenny hade icke missräknat sig. Några dagar derefter stod fadern framför henne. Barn, huru är det med din mor ? frågade han med dämpad röst. ff Om du lofvar att vara lugn och stilla som ett lamm, så skall du få se henne, svarade Jenny och kastade sig i faderns armar. Gud ske Iof, pappa, att vi kunna återse hvarandra