Aftonbladet – 18 oktober 1858, sida 2

En dag i slutet af Juli sutto majorskan och Jenny tillsammans under Jindarne på gården. Jenny betraktade medren uppmärksamt. Det låg ett uttryck af oro i den unga: flickans blick, som fann sin förklaring i majorskans något bleka och matta utseende... Vet du mamma hvad jag tänker på? sade Jenny och böjde sig fram emot medren. Nej, mitt barn. Majorskan såg ömt på dottern. Detsamma som jag sägt flera gånger: Du är sjuk, min egen, egen Malin: Med dessa ord var Jenny vid modrens sida. Besynnerligt att du mv tänkte -derpå. Jag ämnade just säga dig att jag sjelf börjar tro; hväd du tvenne gånger sagt, nemligen att jag icke är: rätt frisk. . Mamma, mamma; ser du att jag icke bedrog mig. — Älskade min Malin, säg mig: huru befinner du dig. Tala riktigt upprik-tigt med mig, jag känner att det då blir bättre. Nu-är det alldeles som oro och fruk tan ville qväfva mig. Jenny höljde modrens händer med kyssar. Men icke sant, min Jenny, du skall varg min tröst och min styrka. dn Helt säkert, svarade Jenny, hvars blomstrande kinder blifvit hvita som snö. a Nå väl, Jenny, jag fruktar att jag har bör jan till kräfta. Under det hon talade dessa så förfärliga ord; förde hon sina händer smekande öfver Jennys. hår. En tår darrade.t ögonlocken. Mamma!v utropade Jenny med ett uttryck af förfärlig smärta, och detta har du förteat.o E Om det. gällt Jennys lif, hade hon icke kunnat tillbakahålla de frambrytande tårarne. Hon gömde ansigtet vid modrens bröst och gret. En: lång tystnad, uppstod under hvil