Aftonbladet – 18 oktober 1858, sida 2

Honom på hans lifs käraste glädje. Ol! Johny, jag ville försona, men jag känner att jag icke kan det. , Jenny räckte honom handen, sägande med sin vänliga och uppmuntrande röst: Har den förorättade fadern förlåtit, då, min vän, kan ni öfven hoppas att genom kärlek till det goda, till er lidande nästa försona .er ungdoms dårskap. Än en gång säger jag, genom arbete och bemödande att gagna våra likar finna vi ett botemedel för alla lidanden. — Tala med mig om henne, då minnet plågar er;. men öfverlemna er icke åt dessa utbrott af en ändamålslös förtviflan. Tänk att hon (Jenny pekade på taflan) ifrån sin himmel småler emot er för hvarje god handling ni utför, och låt mannens kraft, heder och dygd försona ynglingens felsteg. Tack, Jenny, jag visste att er röst skulle ljuda tröstande, Säg, tror ni att en mån, hvilken bringat en ung, oskyldig flicka i en förtidig graf, kan våga hoppas på huslig sällhet, om hans hjerta än en gång skulle vakna? Det tror jag. Se Skulle ni kunna älska en sådan man? Ja, om hans lif sedan utmärkte sig genom ett ädelt bemödande att godtgöra hvad: han orutit. : Tack! Då ni, en enkel, sann och dygdig licka, kan döma mig med så mycken skonsamhet, skall jag åter börja hoppas. Betjenten anmälde att fröken väntade med saffet. En stund derefter satt Jenny vid tant Sisrids sida. På aftonen kuskade baronen hem Jenny, ch de talade hela vägen om Alfhilda, om loktorn och om Bergström. Jennys ord voro å hjertliga och vänliga, att de lyckades jaga bort all dysterhet ur baronens själ,