Aftonbladet – 18 oktober 1858, sida 2

domp, återtog baronen, nedtryckt af sitt fel och medveten af den sorg. hon dragit. öfver faderns redliga hufvud, vissnade min glödande ros :oeh: dög; men jag, jag hennes baneman lefde, lefde för att a:drig kunna glömma mina samvetsqval. — Först trodde jag att sorgen skulle döda mig, men jag bedrog mig. Sedan sökte jag döda den i nöjenas fåmn. Jag blef en rumlare, som tillbringade nätterna i störmande samqväm; men när jag kom hem från dessa orgier, höggo åter samvetsqvalen sina klor i mitt hjerta, och den lindring jag sökte flydde ständigt. Slutligen återvände jag hit — en slö, likgiltig och olycklig varelse, som oupphörligt förföljdes af: en och samma bild, ett och samma minhe, nemligen: den förtviflade fadern och deni sin fulla ungdom döda Alfhilda; — Den enda förströelse, den enda verkliga tröst jag njöt, var då jag träffade tillsammans med er; men här ni smålog med ert friska, oskuldsfulla leende emot mig, då stal sig minnet af henne och mitt dåd på mig, och jag återvände hem ett rof för de mest frätande samvetsqval. — Oaktadt allt detta, verkade er närvaro välgörande, och jag kände att endast genom er kunde jag åter blifva försonad med lifvet, Plötsligt erinrade jag mig ett löfte till: den döende: att uppsöka en kusins dotter, som skulle lefva hos professorskan von Krug, — Jag blef bekant med ie G öfvertalade Stenne att komma it, och det öfriga känner ni. ; Nu, Jenny, har ni hört min berättelse, — Säg mig, hvad skall-jag göra, för att till någon del försona den gamle fadern, som. jag vid mitt senaste besök i Stockholm såmmanträffade med; och som nu vistas på Rönby. Ah! Jenny, ni borde hafva sett denne gubbe medsitt på en gång milda och allvarliga ansigte, då Han talade till mig. och -icke egde ett ord af förebråelse för den, som plundrat!