Aftonbladet – 18 oktober 1858, sida 1

nu betraktade modren och fann henne blekare än vanligt. Nej, jag är icke sjuk; men ...n Professorskan satte sig. Derefter återtog hon med fast och stadig röst: Jag måste söka mig en ögonläkare, jag håller på att blifva blind, Det sista ordet utsade hon klart och tydligt. 7 Blind! utropade Albertine och tog ett steg emot modren; men dennas kalla och orörliga ansigte hejdade henne, och hon blef stående. Ö, min mor, min mor, hvilken olyckap, stammade Albertine med upprörd röst, Ingen olycka är större än man kan bära den. Jag önskar att ingen här blir underrättad om det missöde, som drabbat mig. Jag vill icke hafva något medlidande och vill icke heller blifva beklagad af någon; — din bror utgör icke något undantag, Jag hoppas att du har tillräcklig aktning qvar för mig .att icke bryta emot min vilja. Det låg något i den sinnesstyrka, med hvilken Pprofessorskan omtalade sin annalkande olycka, som ingaf-aktning; också fattade -Albertine hennes hand och kysste den, men utan att våga uttrycka ett ord af deltagande; Modren hade ju afsagt sig allt sådant. Följande dag afreste professorskan från Dörby till hufvudstaden, bn timma efter hennes afrcsa finna Vi grefvinnan Stormhjelmi deras logis, nedkastad uti en emma, vid det sämsta lynne i verlden. Grefven uppbjöd hela sin förmåga att lugna henne, men utan framgång, ty den unga qvinnan. besvarade alla hans vänliga ord med snäsor. Slutligen utr brast hon med full vrede. .Kan jag få lof att vara ifred! Harduicke hört hvad jag sagt! Jag vill härifrån på ögonblicket, jag skall förgås af ledsnad, om jag måste stanna qvar ensam med dig, utan den trösten att få vederqvicka mig med Albertines